Aftonbladet – 10 september 1855, sida 3

I vildwarkerna bortom dessa kullar, och längs med desta dalar, fanns på den tid om. hvilken jag berättar, och finnes i sjelfva verket ännu 1 dag, ett slägte hårdbändta, hårdbufvade och styfbjertade odalmän, afkomlingar af de första holländarne — men envist fästade vid sin jord och omöjliga att hvarken med lock eller pock förmås afstå från sin ärfda egendom. De flesta af dem höllo sig under hela kriget strängeligen till whigpartiet; somliga voro likväl tories eller kungens medhållare och ansågo revolutionen endast för ett uppror, som snart af hans maje stäts armåer skulle qväsas. En del af dessa togo sin tillfygt till de britiska lederna, förenade sig med de frivilligas kårer och blefvo pionierer eller anförare för de kompanier som skickades ut från Newyork att rekognoscera landet och bringa upp lifsmedel för britiska armån, Efter någon tid blef denna landsträcka öfverlupen af kringströfvande partier från ömse sidor, som alla. gjorde anspråk på dess ber sittning, och alla föregåfvo sig villiga att straffa rissbruk och hämnas politiska förbrytelser; medan de visade en utmärkt fallenhet för utöfvandet af sina högre tjenstepligter, såsom att plundra hönsbus, röfva boskap och beskatta bondgårdarne. Detta var upphofvet till de båda gränsriddarordnarne Skinners (läderbandlare) och Cowboys (kogossar), ryktbara under hela frihetskriget. De förra fäktade eller rättare plundrade under amerikanskt, de sednare under britiskt bangr. I sitt nit för tjensten voro båda fallna för att begå stora misstag och sammanblanda väns och fiendes egendom. Ingendera kunde i brådskan och hettan af ett dylikt ströftåg finna tid att efde ursprungliga indianernas förläningar till herr Fredrik Philipsen, hvilka förvaras i arkivet vid White Plains,