Aftonbladet – 10 september 1855, sida 3

om de halft begrafna fragmenterna af en kanon som sprungit, Jakob van Tassel var en bland de förnämste vid alla dessa krigiska åtgärder, men han var dessutom mycket böjd för smärre fäktningar till enskild uppmuntran och förnöjelse. På en rad af krokar öfver spiseln på Wolx ferts Ro hvilade hans grofva artilleri, i form af ett jagtgevär af otrolig längd, med hvilket han sades kunna träffa änderna midt ute på Tappansjön. Det berättades dessutom om denna bössa lika många underverk som om gamla historiens förtrollade vapen. Då de krigiska känslorna blefvo Jakob öfvermäktiga, tog han ned sin bössa, gick ut ensam och smög sig försigtigt utmed stranden bakom klippor och träd, spejande efter att få sigte på något skepp till snkars, eller någon slup liggande för stiltje, och stående så tåligt på lur gom någonsin en katt vid ett råtthål. Så snart en farkost närmade sig stranden, pang! smällde den stora bössan, framslungande mot däcket en skur af kantiga kulor och hagel, och bort lunkade Jako5 van Tassel genom någon skogbevuxen hålväg. Som Wolferts Ro lig mycket ensligt och lätt skulle kunna anfallar, skyddade han sig mot öfverrumplingar genom att göra skottgluggar i murarne, genom hvilka han kunde ge eld på sina belägrare. Hans hustru var lika modig som han sjelf och kunde ladda lika fort som han sköt, och hans syster, Nochie van Wurmer, en fruke tansvärd enka, gick godt upp, påstod han, mot hvilken groflemmad karl som helst. Med en dylik garnison ansåg han sitt lilla föste väl kunna stå ut med en belägring, och Jakob var just rätta mannen att försvara det ända till sista krutladdningen. UTge (Forte följer.) jä