Aftonbladet – 10 september 1855, sida 2

för vice talmannen, att han såsom borgareståndets förnämste ledamot fått i sitt namn aflemna borgareoch bondertåndens gemensamma reservation vid dechargebetänkandet, fortfar ban på fölande sätt: Herr Brinck ätojöt nåra riksdagens slut en annan utmärkelse af mer tvetydig art, men förenad för ögonbiicket med mångfaldigt större clat; Vi mena kallelsen till det samtal med PE. M. Konungen, hvarom nästan alla Europas Jourpaer haft att förmsla, när det gällde att vinna borgareständets majoriteis bifsli till lilla kreditivets förökning med två millioner, och Högstdersamme, framträsande utur det dunkel hvarmed förut allenastyrandet sorgtälligt omböljts, fann nödigt att om nämnde vitalfråga personligen meddela sina önsknivgar till br Brinck och uta? konom och hans politis-a vänner i Ständet begära för Sig — för Hans regering kunde det ej komma i fråga — ett i ordets egentliga bemärkelse personligt förtroendevotum. . Herr Briecks votom vanns. Fordna förtroliga förbällanden under förtjusnings-perioden ssnnolikt äterkallade i minnet, och gamla illusioner från den tiden länge med liflig förkärlek omfattade, kanske ännu ej alldeles, och troligen nu -meds utställdanya förhoppoiogsrika löften uppfriskade; förklara hvarföre br Bricek lät hänföra sig, ursäkta i en viss män att ban lät beveka sig, men rättfårdiga icke att han lät sig af sinkönsla öfverraskas. Emellertid slog beräkningen genska riktigt in. Majoriteten splittrades. Flera utaf hr Brincks politi ska vänner, hufvudsakligen stödjande pig vid bans exempel, men till hvilkas ursäkt icke kan anföras någon enda af de särskilda förhållandet som -ställa bass handlingssöätt i en mildrande daget, gåfvo sitt Ja och lemnade oppositionen och sin kargkter i sticket. Ar Brinck bade likväl icke bjadit till att öfsertala nägön, och än mindre sökte hen, likasom Ht Schwan och andra, att förekomma Öfverläggringen och för. vandla denna till en underdånig acklamätionsfest. Detia försök omintetgjorögs af en minoritet, trogem sina grundsatser, ehuru försvagad genom öfserlöparnes aftall. Diskussionen försiggick, och Borgareståndet bar bedern att först ivom representationen efter nya statsskickets införande bafva diskuterat regeringens utländska politik. Måtte ocksä Ständet i sjelfva förandet af diskussionen bafva bedrat sig .genom ingt och sakksnedom, allvar och Värdighet, sjelfständighet och kraft. Men detta var ingentiog mindre än händelsap. Val var diskussionen ordrik — ty hvar och en skulle naturligtvis låta höra sig — men desto. mindre sakrik; och de saker, hvarom egentligen borde: talas, gingos med mycken försigti,bet i all tysthet. förbi. Hura helt annorlunda skole denna diskussion. stå för efterkommande i stsndets protokoller, om Tihore Petre nu lefvat oc: kunnatginom sitt föredöme rycka upp) ko-gersmännen! i Diskussionens jemmerlighet förminskar emellertid ick8 den snart sägdt omätliga vigtn Sf prejudikatet, att ett riksstånd åndtligen gjort bruk at sin rätt och sent omsider tagit åtminst:ne ett ralft eller fjerdedels steg till uppfyllande af sin pligt, att underkasta regeringens yttre politik och rikets ställning till främmande makter representstionens granskning och konptroll, samt dymedelst påmint om at; vätionens ära och landets dyrbaraste intressen ej längre få bandteras såsom den allenastyrandes epnsak, och Som vore de en dyoastiens enskilda familjaftar. ANå barn i början, säger ordspråket. Vid åhörandet af harnkammarglam får man trösta sig dermed: Banan är dock. broten. Hvarföre vilie fäderneslandets olycka att dem ej bröts fyratietvå år förut vid riksdagen i Örebro 1812? Horn olika vore då 1855 Sveriges, Europas, ja bela mensklighetens ställning ; Vid nästkommande riksdag, den mä bli urtima eller lagtima, måste ovilkorligen de utländska angelägenheternas behandling och rikets förhållarden till främmande makter blifra riksåsgsfråga — ställningen ul grannriket Norge, nu mera ty värr bära nog en främmande siat, också deruti inbegripen. Sådant kan: ej ondvikas. Och denna fråga blir äfven den mest angelögna och ojemförligt vistigaste. Ej blott åligger då Rikets Sänder skyldigheten att genom deras Kopstitutionsutskott begära del af alla notvexlingar, bandliogar, protokoller och beslut rörande mneutraliteten, så väl före som efter konventionen med Danmark intill närvarande tid, samt att noga tillse huru-vida fadernesladets intresse och nationens ära eller: Rikets sannskyldiga nyttar (107 5 Regeringsformen) blifvit dervid iakusgen och värdad, utan ändå mer och framför allt äro de af de beligaste samvetspligter förbundne att tillvägabringa ett slut på de: förnedrande, alla svenska känslor upprörsnde familjfördraget, hvilket till sina stipolationer är 8å allmänneligt och obegränsadt att det gäller ånnu, men som dessutom äfven, enligt en allmänt gängse berättelse, skall kort efter Februari och Marstevolutionerna 1848 och under den derntaf uppständna förskräckelsen hafta blifvit än närmare tillknutet och fastare bekräftadt. Alirig bar vid någon svensk riksdag ett öfverlöggDiogsämne förevarit, hvars behandling kräft mera lugn och rogen besinving, mer grundlig öch insigtsfull andersökning, mer sorgfällig och samvetsgrann pröfning, mer omfattande och öpphöjda synpunkter. Måtte Rikets Stander visa sig värdige uppgiften och då ej, sätta en fläck på svenska namnet, och Borgareständet: specielt afivå den, som dess mer än underhaltiga. diskussion vid 1854 ärs riksdag lemnat efter sig! Fami!jfördraget har bragt Sverge och Norge uti ett vasallitetsförbållande till Ryssland, Hela Europä är på det bögsta intresseradt att svenska folket emanciperar bide sig sjelit och det norska derifrän. Hela Eoropa skall gerföre ock, deri ligger ipgen öfverdrift, med spänd uppmårksamhet följa riksdagsöfserläggviogarne i ämnet. Mitte derföre hvarje blifvande representant i tid bereda sig derpå, på förhand skaffa sig all tillgänglig kunskap derom, ocb noga öfverväga det frän alla sidor. Ännu är ett är till lagtima riksdegen, måtte det ej bortsofvas i tanklös slommer! I sjelfva verket är ock uppgifien ej sä svårlöst: som den vid första påseendet förefaller. Alla illusioner kro nu försvunna, och sedan familje-fördraget blifvit cftentliggjaråt, sprider detta så fullt: dagslivs öfver allt som sedermera passerat, att ingen ksn misstaga sig öfser vår yttre och inre ställning, st: denna för hvar och en mäste vara klar och lätt öfverskådlig. Måre blott rikslagsmännen kunna frigöra sig från den elyckliga vanan att aldrig se sakerna i deras sam-manhang och trävgbrö:tadt betrakta hvarje ämne iso leradt för sig. De tre största frågor, som vid näta riksdag mäste erhålla sin lösning, vår yttre ställning till Eoropa, vår ställning till Norge och vär ställning incm oxs, fördraget i Åbo 1812, fördraget i Christiania 1814, och allenastyrandet eller vårt faktiska inre statsskick, äro i sjelfva verket blott en enda fråga, blott olika sidor af samma sak. Familjfördraget förhäller sig till de två sednare som grund till följd, dessa äro blott dess korollarier och kunna utan det: förra ej rätt förstås. Alla tre få sin betydelse genom: samma dynsstiska politik, hvars devis varit och är: Vetat Cest moi.r ÖSTERSJÖN. — Till Times, skrifves från Datizig den 31 Aug. rörande Sveaborgs bombardement: Sannfärdigheten f nedanståenda undavrättalenr ä