Aftonbladet – 8 september 1855, sida 2

Utdrag ur den Afrikanske -resanden OC. J. Anderssons dagbok. Efter omkring en veckas ffånväro återvände min svarta tjenare Timbo. , Jag fick af honom höra, att chefen för Bichuanas, som bodde vid Ngamisjöns -stränder-:och hette Letcholdtgbg, före hans ankomst till denna sjö, tvärt emot hvad jag väntat, ej haft någon aning om min ankomst, och den plötsliga anblicken at främlingar hade derföre ej. väckt ringa grad ef öfverraskningoch bestörtning både hos honom sjelf och hans folk, som fiydde undan hals öfver hufvud med sina hjordar. Många år förut, när mina. vänner Jamaras utsträckte sina vandringar till närheten, af den ofvannämda sjön, brukade Bichuanas frånröfva dem deras boskap. Huru kommer det till, sade Letcholetebe till Timbo, satt Damaras äro edra tjenare? De äro en mäktig nation, rik. på hjordar och gom jag väl känner till, emedan min fader hade, att utkämpa mången blodig strid med den. Vi blefvo alltid segrande, mer ofta på bekostnad af ett stort antal af våra krigare,. som glogos till döds af Damaras breda azzegai. Allt står ej rätt till. Är din husboäde rikare än de? På denna fråga svarade Timbo helt logiskt: Nej; min husbonde icke rik; husbonde mycket fattig; men husbonde har något och Damaras intet, derföre husbonde mycket rikare än Damaras. :Timbo omtalade derpå det sätt hvarpå denna nation Blifvit utplundrad och nära nog utrotad, liksom skälen för min resa. å chefen, hörde allt detta, lade sig småningom :hans misstankar och han blef mer meddelsam öch vänlig, samt tillsade Timbo att utan dröjsmål återvända till mig och påskynda min afrese, då han; som han sade, mycket längtade efter att få se mig. Han antydde dessutom ått han oförtöfvadt. skulle. skicka. män af;sitt folk mig till mötes för att bistå mig under min : resa. Men dermed var det också slut på hans artighet, ty som det längre fram skall. visa sig, lät hån oss, medan vi uppehöllo oss i hans stad, nära nog svälta ibjäl. Det tyckes tillhöra negercheferna alt vara giriga och snikna. : Innan man kom till Letcholetebås residens, hade man att öfvergå Dzouga, emedan hans stad, af fruktan sades det för Sekomo, en annan Bichuanashöfding, blifvit flyttad till norra stranden af floden. När Timbo och hans följe vöro på återvägen till mig, vägrade infödingarne att färja dem öfver floden utan betalning. Mig ej hafva pengar, sade Timboj imen mig snart förmå Caffrerna att göra det för intet; mig säga: ja så! ni ej vilja ro migöfver, hvarpä mig fatta tag i stor stör och lägga om de slynglarne; åh, husbonde här lustigt! mig nu få så många båtar mig behagade., Mei var du ej rädd att gripa till så allvarsamma .-medel? frågade jag. Mig räddjs utropade hån, nej: smig förstå bra att piska upp infödingar; göra dem mycket. godt; de Jymlarno för lata att arbeta.n Jag beslöt nu att utan dröjsmål. bege mig med ens till sjön, Mitt ben (som; fått en skada) hade till någon grad återfått sin.atyrka, men hade likväl erhållit en något vanskaplig form, — var med ett ord krokigt. Lilla Ge. org, en annan af mina följeslagare, gjorde mig först uppmärksam på detta faktum. Sir, sade han, ert ben har växt kroökigt..s Krokigt, svarade jag något vresigt, hvad menär du?s Jag menar bara, svarade Kan illmarigt, att vaden sitter nära nog der knä.