samt sätta sig. Då han gjort detta, kastade han ögonen omkring sig, och då han ej var seblef någon gondolier; sade han: lvem skall ledsaga 0ss? oJag, svarade hon, i det hon fattade åran med kraftig hand. jä Låt hellre mig ... Ene. Österrikiska händer känna ej Veneigs åra.s EiOch gifvande gondolen en kraftig stöt, sköt hon fram den som en pil på kanalen. Inom. få ögonblick voro de långt från palatset. Frans, som af den okända väntade en förklaring öfver hennes vrede, förvånades och oroades af att se henne iakttaga tystnad. Hvart gå vi?. frågade han efter ett ögonblicks besinnande. Dit ödet förer 08s,, svarade hon med dyster stämma; och likasom dessa ord Jlifvade hennes vrede, började hon ro häftigare är förut. Gondolen, lydande pästötningen af hennes kraftiga hand, tycktes flyga på vattnet. Frans såg skummet med bländande hastighet löpa längs båtens sidor, och skeppen som lågo i deras väg flydde bakom dem, liksom moln drifns af orkanen. Snart tjocknade mörkret, blåsten tilltog och den unge mannen hörde ingenting annat än vågornas sqvalpande och vindens hvinande i sitt hår; han såg framför sig ingenting annat än den stora hvita skuggan af sin följeslagarinna i mörkret. Stående i bakstammen, med händerna på åran, håret utspridt öfver axlarne och hennes långa hvita klädning i oordning fladdrande för vinden, tycktes hon mindre vara en qvinna än skuggan af en skeppsbruen på det stormande hafvet. var äro vi? utropade Frans häftigt. EoKaptenen är rädd., svarade den okända med ett hånlöje. Frans svarade ej. Han kände att hon hade