Aftonbladet – 7 september 1855, sida 2

hvarje nytt möte visade hon honom mera för troende och välvilja. Ehuru ännu intet ends ord om kärlek dem emellan blifvit uttaladt hade dock Frans skäl att tro det hon kände hans passion och var böjd att dela densam; ma. Hans förhoppningar voro tillräckliga fö; hans lycka; och då han kände ett allt -lifii gare begär att känna henne, som han redar i sitt hjerta kallade sin berrskarinna, målade hans inbillning, som frapperades och likson stärktes af allt det underbara som låg i dess väg, henne så fullkomlig och så skön, at han på visst sätt fruktade det ögonblick då hon skulle afslöja sig för honom. En natt, då de vandrade tillsammans unde! den helige Maroi kolonnader, lät den maskerade qvinnan honom stanna framför en tafla, som foörestä!lde en flicka knväfallande för stadens och kyrkans helige skyddspatron. Hvad säger ni om denna qvinna?, sade hon till honom, sedan hon gifvit honom tid att noga betrakta hemne. Det ära, svarade han, den mest underbara skönhet. som man kan, icke se, men föreställa sig. Konstnärens inspirerade själ har kunnat gifva oss en gudomlig afbild deraf, men modellen till densamma kan icke gifvas, om icke i himlarne. Den maskerade qvinnan tryckte häftigt hans hand. Och jag., återtog hon, ,jag känner intet skönare ansigte än den ärofulle, helige Marci, och jag skulle icke: kunna älska någon annan man, än den som vore hans lefvande afbiid.v Vid dessa ord bleknada Frans, och vacklade liksom fattad af en svindel. Han hade märkt att den heliges ensigte var af den fullkomligaste likhet med hans eget. Han föll på knä för den okända, och fattande hennes hand badade han den med sina tårar, utan att kunna söga ett ord.