Aftonbladet – 7 september 1855, sida 2

Då hon slutade dessa ord, släppte hon guitarren, som gaf ifrån sig en sorgligt klagande ton då den stötte mot marmorgolfvet, och klockan ljöd,. Alla hörde henne slå de tolf slagen under en djup tystnad. Då framträdde palatsets egare till den okända med ett till hälften förskräckt, till hälften uppretadt utseende. Min fru, sade han till henne med upprörd stämma, hvem har gjort mig den äran att föra er till mig? Jag., utropade Frans, i det han framträdde; voch om någon ogillar det, må han tala.s Den okända, som ej tycktes hafva skänkt någon uppmärksamhet åt värdens fråga, upplyfte hastigt hufvudet vid ljudet af grefvena röst. Jag lefver, utropade hon med entusiasm, jag skall lefzal Och hon vände sig mot honom med strålande anlete,. Men då hon fick se honom, bl:knade hennes kinder och hennes panna betäcktes af ett dystert moln. Hvarföre har ni anlagt denna förklädnad?s sade hon till honom med sträng ton, i det hon pekade på hans uniform. Det är ingen förklädnads, svarade han, det är . . .D : Han kunde ej säga mera. En förfärlig blick från den okända hade likasom förstenat honom. Hon betraktade honom tyst några sekunder och tvenne stora tårar föllo från hennes ögon; Frans störtade: fram till henne, men hon gaf honom ej tid dertill. Fö!j mig, sade hon till honom med dof stämma. Derefter klöf hon hastigt den förvånade hopen och utgick från balen, åtföljd af grefven. Då hon kommit till slutet af palatsets trap, sprang hon i sin gondol.soch sadex Frans att han skylle bestiga dem efter henne