Aftonbladet – 7 september 1855, sida 2

Jag vet nu att du tillhör mig, sade hon till honom med rörd stämma, poch att du är värdig att känna och ega mig. I morgon, på balen i palatset Serviliol! Derefter lemnade hon honom såsom de förra gångerna, men utan att uttala de nästan heliga ord, hvarmed hon hvarje natt slutade sina samtal. Frans vandrade hela dagen, drucken af glädje, omkring i staden, utan att stanna på något ställe. Han beundrade himlen, smålog åt lagunerna, helsade husen och talade till vinden. Alla som mötte honom togo honom för en galning och visade honom det genom sina blickar. Han märkte det och log ät deras galenskap, som gjorde kärr af hans. Då hans vänner frågade honom, hvarmed han sysselatt sig under den månad de ej sett honom, svarade han: jag skall blifva lycklig,, och fortsatte sin väg. Då aftonen kom, köpte han ett nytt, präktigt skärp och nya epåletter, gick hem för att kläda sig, besörjde sin toilett med den största omsorg och begaf sig slutligen, iklädd sin uniform, till palatset Servilio, Balen var lysande; alla, med undantag af garhisonsofficerarne, voro kostymerade efter lydelsen i invitationsbrefven, och denna mängd af skiftande och lysande kostymer, som rörde och. blandade sig vid ljudet af en talrik-orkester, erbjöd det präktigaste och lhfligaste skådespel. Frans genomgick alla ssalarne, närmade sig alla grupper och kastade sina blickar på alla fruntimmer. Många af dessa voro utmärkt sköna. och dock syntes honom ingen värdig att tilldraga sig hans blickar. Hon är icke här,, sade han för sig sjelf. Jag var säker derpå; det är ännu icke hennes tid. fan satte sig bakom en pelare nära hufvudingången och väntade, med ögongi fästade på dörren. Många gånger öppnedes denna