de sig märka att någon -lossade båten. De uppreste sig tyst och lagade sig till att kasta sig öfver sitt byte, men i samma ögonblick kantrade genom en kraftig fotstöt gondolen med de, olyckliga agenterna för den österrikiska polisen. Den ene af dem drunknads, och den andre hade för sitt lif att tacka ensamt den hjelp han fick af smyghandlare. Följände morgon fanns ej ett spår af båten, och polisen trodde att den hade sjunkit, men om åftonen såg man den bunden på samma plats och i samma tillstånd som dagån förut: Då grepos spionerna af en vidskeplig förskräckelsg, och ingen ville förnya föregående dagens försök. Efter denna dag försökte man ej: vidare oroa masken, som fortsatte sina vandringar osåsom Iförut. id . 1 början af förra hösten anlände hit-i garnison en österrikisk officer, grefve Frans Lichtenstein. . .Han var en entusiastisk. och passionerad ung man, som i sig bar frö till alla höga känslor och liksom ön instinkt tilbädla tankar. ;-Oaktadt. sin dåliga uppfostran till hög herre,, hade han vetat hålla tin själ fri från. alla, fördomar. och. kitt hjerta öppet för friheten: . Hans ställning tvingade honom att offentligen . förställa sina ider och sina tyåken, men så anart hans tjenstgöring var slutad, skyndade ban att aflägga sin uniform, med; hvilken han ansåg alla fel hos den styrelse han tjenade vara oupplösligt förenade, och uppsökte de nya vänner, hvilka hans bjerta och snille förskaffat hönom i staden. Vi älskade framförallt att höra talås om Venedig, Han hade. skådat det med en-kohatnärs öga, han hade. innerligt begråtit. dess träldom, han älskade det till och med lika mycket som en venetianare. Han upphörde aldrig att genomströfva staden natt och dag, alltjemt ;beundrande densamma. Han ville, sade han, känna den bättre än de, hvilka