Aftonbladet – 5 september 1855, sida 2

nandet af er process inbringar er,, sade han något bitiert. På min ära! det tänkte jag icke på, återtog Loffman förbluffad. Det är ej värdt att rodna för det, sade Ritter; hvar och en tror på sin rätt. Jag skall visa er egornas gränser.p Och han utvisade för honom efter hvarandra skogarne, åkrarne, ängarne som tillhörde egendomen. Detta ställe är makalöst väl skött, anmärkte Christian. Också har jag offrat all min tid och all min omtanka derpå,, svarade landtbrukaren. pJag hoppades ännu verkställa många förbättringar, men hvem vet huru många dagar jag numera får tillbringa här? Denna jord har kanske redan upphört att vara min... . Som hen utsagt desta ord, inträdde Flora. Hon :var upprörd och höll i handen ett bref med Mannhbeims poststämpel. Ar det från herr Litthoff? utropade Michel. bleknande. Ja, min bror,, gvarade den unga flickan. Då är domen fälld, och vi få veta. .. Han utsträckte en dårrande hand för att fatta brefvet; men Flora fattade desna hand mellan sina och kastade på Loffman en blyg blick. Ack, hvad som än må hända, sade hon, glöm ej att ni afsagt er hatet!a Detta bref! gif mig detta brefl! afbröt Michel upprörd. Den unga flickan tog ett steg tillbaka. Lofven först att underkasta er domen utan agg, sade hon. mera Hfligt. Och i det hon med fingret visade på granen vid kullens fot, i hvars grenar lemningarne af bällongen ännu hängde qvar, tillade hon: Kommen ihåg natten tillbragt ofvam molnen och den ed j gjort.