Aftonbladet – 5 september 1855, sida 1

deras mod. Hittills afskilda genom hatet, hade hvar och en egt blott sig sjelf tilltfröst och stöd, i. stället att de nu voro tre go... kunde uppmuntra och understödja hvarandra, Solen var nu uppe, och de varseblefvo vart de badiska slätterna. Detta var för dem som en återuppståndelse; de voro icke mera ensamme i den atgrutid af mörker hvari de sväfvat hela natten; solen lyste; jorden fanns ännu! De sågo henhe under sig; de urskilde floderna, bergen, städerna; der nere funnos menniskor, deras likar. hvilkas blickar kanske följde dem i skyn, hvilkas önskningar kallade dem. Och ballongen sänkte sig alltjemt. De kunde slutligen urskilja fälten, husen, menniskorna. På en gång uppgaf Ritter ett glädjerop: Han igenkände Loertrach och längre bort på andra sidan höjderna sin by och sina åkrar. Vinden förde dem åt den sidan. Snart sväfvade de öfver ängarne som omgåfvo kullarne. Flora hade snyftande hopknäppt sina händer; hon såg tydligt taket på deras boning, eklunden der hon brukade sitta med sitt arbete, den lilla bäcken som krökte sig vid klippornas fot. Sjelfva Michel gret. I detta ögonblick började ballongen, som hittills alltjemt sänkt sig, att långsamt höja sig ånyo, lyftad af en bris. Den unga flickan och hennes bror uppgåfvo ett förtviflans rop, lutade sig öfver relingen och utsträckte armarne som om de velat ila mot sin boning. Ack, min Gud! finns då intet medel att ånyo komma nedåt? ropade Flora badande i tårar. Jet finns etts, svarade Loffman, men farligt. P Hvilket det än: må vara, allt heldre än denna dödskamp! återtog Ritter lifligt, kom i håg den nyss förflutna natten.