Aftonbladet – 5 september 1855, sida 1

no rr sr tr EE SSE BEST SEEK RTR TEA dessa båda själar, till och med under den gemensamma faran. Öfverlemnad åt nattliga vindar, sväfvade emellertid ballongen hit och dit i rymden; än sköt den genom luften snabbt som svalan då hon flyger till sitt bo, än sväfvade den lik gamen öfver bergen. Ibland lutade sig Ritter eller Loffman öfver relingen, och då varseblefvo de i djupet af det mörka svalget några flämtande och dunkla ljus som tillkännagåfvo tillvaron af byar eller städer. Men småningom försvunno dessa sista spår af jorden; ballongen hade uppnått högre regioner, och luften blef med hvarje ögonblick tunnare. De resande kunde med svårighet andas. Det susade för deras öron, de kände obehagliga stickningar i hela kroppen, och den allt kallare luften isade deras styfnade lemmar. Flora, hvars krafter voro uttömda, sjönk sakta ned vid sin brors fötter. Hvad gör du?. utropade denne. Jag vill sofva, mumlade den unga flickan. Vakna, vakna ! återtog Michel förskräckt, sömnen, det är döden. Stig upp, Flora!n Men hon förblef orörlig. Flora ! upprepade Michel utom sig... O himmel! hon hör mig ej, och jag eger intet medel att uppvärma henne. . . I Tag denna kappa, sade en röst. i Han upplyfte hufvudet och blef varse Loff; man, som tog af sig ett slags pelskappa hvari han var insvept. Men ni sjelf? frågade Ritter förvånad och rörd. Det tillhör de starkare att fördragas, svarade Christian i det han utbredde kappanI Michel hjelpte honom att insvepa Flora deruti, och då hans hand derunder råkade Loffmans, fattade han den och tryckte den med värma. Det ni nu gjort godtgör allt det öfrigar,