Aftonbladet – 5 september 1855, sida 1

De lösgöra tågen., Hvad säger ni? Se sjelf! ...n De tre resande lutade sig på en gång framåt i det de uppgåfvo höga rop och hviftade med händerna; men det var för sent. Studenterna, som trodde båten vara tom, hade afskurit tågen som fasthöllo ballongen; och denna, höjande sig med n förvånande hastighet, försvann snart bland aftonens dimmor. Våra luftseglare uttröttade sig att börja med genom onyttiga rop och tillkännagifvanden af tröstlöshet; men då de förlorat ur sigte först Hyddans trädgård, sedan jorden, efterträddes deras förtviflan af ett slags lugn, vida mer förorsakadt af mattighet än af undergifvenbet. Alla tre förblefvo en stund orörliga, tysta och ur stånd att tänka. Deras tillstånd kunde också i sanning ej jemföras med något annat. I de flesta fall är menniskan i stånd att förutse de faror för hvilka hon är utsatt; hon har åtminstone förberedt sig dertill genom suppositioner, berättelser, läsning; men allt var här oförutsedt; man kunde ingenting vänta, hvarken af sin egen vilja eller af andras hjelp. Våra tre resande befunno sig så till sägandes utanföre menskligheten, utan möjlighet till förutseende och dömda till det slags passiva mod som väntar döden utan att ens kunna gissa ögonblicket derför. Flora, halft afsvimmad af fasa, hade dolt sitt ansigte vid sin brots bröst som, sjelf sväfvande mellan fruktan, förvåning och smärta, ej var i stånd att gifva henne någon tröst. Christian Loffman, som satt i motsatta ändän af båten, syntes mindre upprörd och kastade då och då en medlidram blick på Michel Ritter och hans syster; men minnet af deras ovänskap och den bitterhet, hvarmed de nyss förolämpat hvarandra, uppfyllde ännu