Aftonbladet – 4 september 1855, sida 2

lfstid förlåta Christian Loffman att han gjort mig sin Kusins qvarlåtenskap stridig; ty Gud skall veta att detta arf icke är någon gäfva, utan en laglig skadeersättning för det den aflidne var mig skyldig. Hans testamente hade bort förklara detta, anmärkte den unga flickan. Och för att det blifvit uraktlåtet skall jag beröfvas det som rätteligen tillkommer mig, Flora? För att en döende har försummat att förklara allt; skall Michel Ritter af denne Loffman anklagas för att hafva tubbat den döde., Ack, han känner oss ju icke, sade den unga flickan mildt; man har ingifvit honom dessa misstankar och han har lyssnat dertill, emedan det var hans fördel att tro derpå., Således,, sade Michel bittert, skall den jord jag odlat i tjugo år och som jag förvärfvat med mödosamt arbete beröfvas mig af en främling som ej har annan rätt dertill än den börd för hvilken han har slumpen att tacka. Domen har ännu icke fallit, afbröt Flora. Hennes bror skakade på hufvudet. : Ack, jag har ringa hopp, sade han. Loffman är ung, verksam; utan tvifvel har han vänner som lägga sig ut för honom. Kanske är den dom som ruinerar mig redan fälld. Flora suckade; Ritter märkte det. Se såv, sade han med ansträngning; nu har jag ju åter kommit in på denna sak, sedan jag fört dig hit för att förströ dig och glömma den. Jag skulle önska mig något gripande skådespel, något nytt intryck, som kunde rycka mig från dessa tankar som förfölja mig, Som han sade dessa ord kommo de till en krökning af gångstigen och befunno sig vid ingången till en gräsplan som de ej förut blifvit varse; det var stället der man gjorde luftfärder. En bunden ballong sväfvade behagligt några fot öfver deras hufvuden och uppehöll en elegant båt, som till följd af ballongens svängningar tycktes flyta sakta på gräset.