Aftonbladet – 3 september 1855, sida 4

En flicka, ung och skön som dagen, Men som af ödet blifvit dömd, Att alltid, alltid lefva gömd Och dölja rosor och behagen, Har nödgats bruka detta sätt, Att söka bli sin boja lätt! En gammal onkel, klädd i krås, Med Argus-ögon ständigt vakar På mig, och inom starka lås Jag ensamhetens smärla smakar. Jag längtar efter någon vän, Som vill min Jefnad nu försköna. Säg, vill väl ingem blifva den? Jag skall med trohet dig belöna! O! karlar! ha ni något bjerta, Så tänk på mig som lider här, O lindra! lindra då min smärta — Ty annars jag väl qväfvas lär. Men säg, hur skall ni slippa hit, Det är omöjligt när jag tänker, Att onkels öga ständigt blänker Af ilska och af raseri, När han hör tals om frieri Ni måste tänka ut en list, Svm tindra tvarjo Nareg Wist Från stygga onkels hvassa sida, Om ni vill frälsa mig från lida. Men vänta nu! Ack, skrif en rad, ; Kors hvad jag då skall blifva glad. Den fröjden kunde ni väl unna t den som kallar sig för Nunna Och lefver instängd i en cell Ifrån morgon och till qväll. Skulle någon planer hvälfva, Att gifva mig ett tröstrikt ord, Sänd doita då till AF 41, Kinistugatans Mjölkförsäljningsbod; Men före thorsdag bör ni svara; Om någon lyssnar till min nöd Och önskar att mig få bevara Från ledsöadens och sorgens död.