Aftonbladet – 1 september 1855, sida 3

den stora salen, och jag vet icke hvarföre alla blickar vändes mot denna dörr, men sannt är att så förhöll sig, ty till sådan grad var denna bal begärlig efter förströelse för sin ledsnad. Då, genom denna dörr, halföppen som för ett spöke, såg man en skön ädling inträda, en typ af en hofman, en vacker officer, grann och leende. Han hade hofdrägt, höfseder och hofmannens eleganta hållning. Denna uppenbarelse gjorde en förtjusande kontrast. mot den rådande ledsnaden och mot den långsamt öppnade dörren. De mest republikanskt sinnade, funno sig likväl i djupet af själen angenämt öfverraskade af att i en hast befinna sig bland spillrornä af denna fordna franska societå, som tillintet gjordes inom tjugofyra timmar, tyvärr! Och det var också verkligen en förtjusande syn, att se denne lifdömde yngling, som döden väntar i morgon, som kommer till republikanernes fest för att der upplfva dansen, återkalla glädjen, och som denna afton ej tänker på annat än att vara älskvärd och behaga damerna, till sista stunden trogen sin kalelse som fransk ädling. 1 Bourdelots inträde, som jag summariskt berättar er, var ett ögonblicks verk. Så snårt han inkommit i salonger, tänkte han blott på att öfverlemna sig åt balnöjet. Han bjöd således genast upp den qvinna man alltid först blir varse då man är nära att bli kär. Det var den unga blonda och själfulla flicka som han förut blifvit varse i trädgården. Hon emottog hans uppbjudning utan tvekan och med största ifver, väl vetande att den republikanska döden, den oförsonligaste af älla dödar, stod bakom hennes dansör, för att räcka honom sin blodiga hand. Då karlarne sågo Bourdelot dansa oaktadt Han var döende, rodnade de öfvår sin ringa artighet mot damerna; alla fruntimmer blefvo uppbjudna. Dessa, å bin, sidd antogor, uppbjudningarne emådan de på närmare håll ville se Bourdelot dansa, så att, tack vare detta offer som skulle gå till döden, erhöll detma pal, som nyss var så dyster och högtid