Aftonbladet – 1 september 1855, sida 2

den på balen, mitt barn, skicka då hit din husbondes kammartjenare; säg honom att hah tar med sig rent linne och puder till mitt hår. Det finns väl ännu någon smula puder i slottet. Laga äfven att jag får en passande drägt af min värd och att jag får låna min värja, blott såsom prydnad för i afton; jag skall icke draga den ur slidan. Men gå då, gå då, Marie, gå mitt barn.n Och den unge fången än skyndade på flickan, än höll henne tillbaka, Det var en syh att både skratta och gråta åt. Några ögonblick derefter inträdde kapten Hamelins kammartjenare i dufslaget. Denne kammartjenare var en hedersgubbe, som förblifvit pudret och de gamla bruken trogen och som röjde aristokratien hvaraf han var medlem, och dertill en ganska verksam medJem. Vid franska revolutionen hade denne kammartjenare förlorat mycket af sin betydenhet. Det är väl sannt att han blifvit ledamot af municipalrådet, men i detta höga embete saknade han mer än en gång de långa mellan-fyra-ögon han haft med de högtförnäma personer han klädt i sin ungdom. Ehurh municipal embetsman, var denne hårfrisör likväl en beskedlig karl, som varit Robespierre tillgifven endast derföre att denne, ensara i det fria Frankrike, vågat bibehålla puder manechetter och broderad väst. Han medförde åt fången en fullständig drägt som kapten Hamelin hade låtit göra för att fara till hofs och uppvakta konungen, den tiden det fanns konung och hof. Denna drägt var ganska vacker, ganska rik och ganska elegant; linnet var ganska fint, skorna ganska prydliga. Bourdelots värd hade ingenting glömt, icke en gång de luktvatten och pomador som förr i verlden hörde Will merkisers toilett. Bourdelot anförtrodde sitt hufvud åt den gansle kammazrtjenaren, som friserade det med all möjlig artighet, eburu ej utan djupa suckar af saknad. Bourdelot var ung och vacker, men det var ganska länge sedan hän var högtidsklädd; när hån misåg sis grann. pudrad, rakad och med blicken lifvad genom den hvila