Aftonbladet – 1 september 1855, sida 2

från er älskade... Er mensklighet mot mig skall icke blifva obelönt deruppe. Farväl min värd ! Skicka upp min måltid, ty jag är hungrig och behöfver hvila., Och de skildes, i det de med blicken sade hvarandra ett vänligt farväl. Man kom med Bourdelots middag. Den unga landtflickan, som bar upp den, var en bygdens dotter: med hvita tänder och röda läppar, men likväl med tankfull blick, såsom det aneted ett landets barn som redan sett så många proskriberade föras bort. Hon betjenade Bourdelot med en uppmärksamhet utan like. Hon lemnade honom hvarken rast eller ro, förrän ban åt af det eller det fatet och drack af det eller det vinet; ty Bourdelot blef serverad alldeles som husets öfriga gäster. Måltiden var präktig, och Bourdelot lät sig väl smaka. En gång då den unga flickan slogi champagne å: honom frågade han: Hvad heter du, mitt barn?p Jag heter Mariep, svarade hon. Just som min kusin,, återtog den usge maznen, Och hur gammal är du, Marie? pSjutton år.s pJust som min kasins, sade Bourdelot. Styrkan var nära att avika honom då han tänkte på sin sköna slögting som bödeln aflifvat; men han skulle rodoat att gråta inför detta barg, som redan hade tårarne i ögonen; och som han ej förmådde säga något, räckte han hanne sitt slag. Men glaset fyllder, i glaget fräste gladt champagnen, och på glaset föll sölens sistå stråle. Man bör icze bedraga våra efterkommande, ncenting är mera sannt, champagnen fräste och våren kom, till och med under skräcktiden. Då Bourdelot såg sitt glas fullt sade han till den unga flickan: Du her intet glss, Marie? Jag är icke törstig,, svarede hon, Åbb, sade Boudelot, detta vin, som du ser. fräsa, tycker ej om att drickas af en ensam; det är sällskaplgt till sin natär, det tfifa ist i gladt lag; det är det säkraste stöd för