Aftonbladet – 31 augusti 1855, sida 3

om det annu pestacnac avdsstranets piDenallande eller afskaffande beror. Saken är, att ett strafs rättmätighet beror: uppå huruvida mensklighetskänslan kan gilla det. 1 Det straff, som den oförderfvade känslan hos en individ, hvilken befinner sig på den ståndpunkt af civilisation, som menskligheten på en gifven tid uppnått, ej kan gilla — detta straff måste förkastas, utan afseende på om man derigenom afstår från ett mer eller mindre , verksamt medel att afskräcka från brott. Det är sannerligen hvarken skarpsinniga argumentationer eller— statistiska beräkningar, som afskaffat de barbariska straff, om hvilka vi nyss talat, det är helt simpelt menniskoslägtets framsteg i humanitet som fordrät afskaffandet, utan att fråga om filosofiska skäl derför kunde anföras, eller om detsamma, med afseende på den möjliga tillökningen afl de brott, mot hvilka de omnämda fasansfulla straffen voro ämnade till varning, kunde försvaras. Så skall också en gång den framåtskridande humaniteten fordra dödsstraffets afskaffande, utan afseende på att detsamma an seg verksammare än andra straff. När detta kommer att ske kan ingen säga, men tiden synes ej vara aflägsen. Begreppen om hvad som kan och icke kan ega beständ med mensklighet äro underkastade en ständig omvexling; de äro ej desamma hos den efterföljande generationen som de voro hos den föregående. De äro derför ej heller desamma hos den generation, som nu är gammal, som hos den generation hvilken i dag kan säga: framtiden tillhör oss. De förre hafva uppväxt på en tid, då lagen ännu såsom rättmätiga straff erkände rådbråkning, dränkning, afrättning efter förutgången tortyr med glödande tänger samt högra handens afhuggande och dylikt, mot hvilka den enkla halsbuggningen måste förekomma dem såsom ett mildt och -menskligt straff. . Att de ej kunna känna dödsstraffets hela. afskyvärdhet är högst naturligt, .men lika naturligt är det att den generation som nu är ung dömmer helt annorlunda. De som tillhöra den hafva fått sin) utbildning på en tid, då det enkla dödsstraffet var det enda af lagen erkända, och deras begrepp hafva således ej varit utsatte för att förvillas medelst en jemförelse med något som var: ännu mer upprörande. De hafva vidare erhållit sin utbildning på en tid, då så väl vetenskapen som lagstiftningen uppställa den lära, att straffets. syfte ej endast är att afskräcka andra från brott. utan äfven den brottsliges förbättring, och de fordra att denna lära, så framt densamma eger någon giltig-, het, skall genomföras i sin helhet och ej vilkorligt åsidosättas just der hvarest det gäller de mest brottslige, hvilka ihögsta grad hafva behof af förbättring. De fordra att staten ej på afrättsplatsen skall förneka hvad den predikar i straffängelset. å Antager man således, att dödsstraffets afskaffande tillhör de saker gom framtiden . otvi:velaktigt bär i sitt sköte, så ligger den frågan nära för handen: på hvad sätt skal! denoa reform genomföras? Denna fråga har vår ru regerande konung läocgesedan besvarat, i det han benådat de flesta af de brottslingar, hvilka under hans regeringstid blifvit dömda till döden. Benådningsvägen ör den väg, på hvilken denna liksom hvarje annanreform i strefflagstiftningen, som sker i mensklighetens intresse, -rätteligen förberedes. Härom torde . åtskilliga; ej va a ente, i det de lära uppsatälla den satsen, att benådningsmakten endast riktigt användes der, hvarest det kan antagas att lagen — den måhända århundradena gamla.lagen — om den kunnat tänka sig alla..speoiella fall med alla deras konkrets omständigheter, sjelf skule hafva valt et mildare straff än det som: uppstår vid användandet af de på hela stora klasser af fall beräsnade bud, hvartill lagsiftaren nödvändigtvis måst inskränke sig. Men denna sats är ic e sann. Det.är saont, att bernådningsmak ten. skall. förbättra : den ofullkomlighet vid st-afflagen,som nyss är omnämnd; men det är icke sannt att den skall förbättra denha ofulikomlighet. ensamt. . Mot alla stiaflagen: ofulikomligheter skall benådningsmakten vars ett värn, och. det. är besynnerligt att någo: på fait allvar kan påstå att man bör undantsga den som består deri, stt lagen ej längr: motsvarar-ctidsandan. Ena sådan divergens melas strofflagens bestämmelser: och -de rådarde begreppen skall städse i någon grad ega rum. Ty, såsom här ofvan blifvit påpekadt begreppen äro i en ständig omvexling, malen erfarenheten lär hyad sakens naftär förutgiter, att först scdan skilnaden: mellan des82 och lagen blifvit stor och märkbar. skrider man till förändring af lagen. Men att derförspåstå a:t lagen, så länge den stod oförädrad på papperet, äfven borde oföränårade fullbordas; skulle vara lika oförnuftigt som d.t såknar tillämpning i forntidens histvria. Ett nära för handen liggande exempel torde vara tillräckligt upplysande. År 1789 utkom ön lag, som för 3:dje resan stöld ovilkorligen stadgade straffarbete för lifstiden. Denna 1sg ändrades först år 1812, då straffet för nämde förbrytelse bestämdes till straffatbete från 3 till6-å-. Men likasom det ej var fallet ått de i enlighet med nämde gamla lag ådömäs straff blefvo fullbordade utan:benådning, 8å tordesvårligen någon framkomma med det påståendet att detta borde hafva skett. Men är det sålunda gifvet, att benådningsrättens utöfvande ivallmänhet är den väg, på hvilken strafflagenefter hand ledes till antagande af de nya former,, som den städse l framåtskridande tidsandan kräfver, gå är dermed bevisadt, att det är i sin ordning attl: pdenna makt: begagnas jemväl för att-åstadkomma en sådan inskräskning i dödsstraffets ) användande, som öfverensstämmer med de samtiden inneboende -humanitetsbegreppen. Snart skall det säkerligen ej längre vara fråga om en inskränkning utan om afskaffande. (Iosändt.) En resande,som efter annonser i tidningarne för sig antecknat, att en biljelt på ärgfsrtyget Lennart Torstensop från Stockholm till Lubeck kostade 26 rdr 12 sk. banko; trodde vid sin ankomst till Läbeck sistl. mändar, att eoahanda pris skolle gälla äfven omvändt. från Tiikepotk till Sinckhalm man aorfar af I