och barn och gån att söka upp er chef Cathelineau. Hvad mig beträffar stannar jag qvar och försvarar porten; jag skall väl kunna stå på mig tio minuter på egen hand. De äro trehundra der nere som eljest skulle slagta oss allesammans. : Adjö, adjö, mina raska gossar! i dag är det min tur; j kunnen låta döda er i morgon., I dessa undantagstider och detta undantagskrig förvånades man öfver ingenting; man tänkte icke en gång på den hjeltemodiga täflan som så ofta förekommer i eleganta krig. I en sådan utrotningskamp som denna hade man ej tid att breda ut själsstorheten; man draperade sig icke hjeltemodiskt; hjeltemodet var i råhetstillståndet blott och bart. Också då Bourdelots soldater hörde sin chef tala på det viset, tyckte de hvar för sig att han talade bra, och de lydde honom rätt och slätt efter befallning. De drogo sig undan genom taket och förde med sig qvinnorna och barnen. Bourdelot hade under tiden stannat vid dörren, der han höll väsen som fyratio, orerade, disputerade och skramlade med sin bössa. Man skulle trott att ett helt regemente stod bakom denna dörr färdigt att gifva eld; blårockarne voro på. sin vakt. Bourdelot höll sig på detta sätt i försvarstillstånd så länge han hade något ljud i behåll. Men när rösten började tryta, och då han ansåg sin trupp vara i säkerhet, tröttnade den unge mannen vid denna krigiska förställning; han kände ett visst obehag vid att sålunda kommendera en frånvarande trupp, och utan att tala vidare var hans enda omsorg nu att väl bomma dörren inifrån, Sedan han således talat som tio, arbetade han som tio. Detta påstod ytterligare några minuter. Emellertid brakade dörren, blårockarne gåfvo eld genom springorna. Bourdelot blef icke sårad, och som han blifvit störd i sin måltid, satte han