mans deröfver med ackompagnement af guitarr så snart han skulle få fria händer. Just som han sålunda drömde om romass och guitarr, hörde han ljudet af en fiol och en landtlig säckpipa. De spelade tillsammans ena glädtig marsch. Bourdelot reste sig på armbågarne och makade med sin skuldra så länge halmen mot muren att han nådde en -glugg. Hen såg då att man hör firade en fest; han såg en lång procession af ynglingar och vaokra hvitklädda flickor med spelmännen i spetsen. Alla voro muntra, hvar och en tycktes öfverlemna sig åt glädjen. Processionen tågade fram förbi foten af dufslaget, eller förbi oten af tornet, om ni så vill. Ett ungt och vackert fruntimmer såg uppmärksamt uppåt. Hon var blek och hade en smärt växt. Bourdelot förstod att man visste att der satt en fånge; och medan tåget aflägsnar sig, börjar vår tappre Bourdelot att hvissla arian ur Richard: I det mörka tornet... eller något dylikt; ty den unge mannen var väl bevandrad i alla slags strider och romanser, lika skicklig att handtera värjan som guitarren, utmärkt till häs, utmärkt i dans, en sannskyldig adelsman till värja och sinne, sådana man ännu kan få se, men som snart äro utgångna. Bröllopsskaran försvann; om det inte var just bröllop, så var det likväl förlofning; Bourdelot sjöng ännu, då ban hörde buller vid sin dörr. Någon kom. Det var sjelfve herrn i huset. Han hade varit markis under Capet, nu kallade han sig rätt och slätt Hamelin; han var blårock och för öfrigt bra karl nog. Republiken beherrskade honom till kropp och själ; han lånade åt henne sin värja och sitt slott, men han hade ej blifvit elak och grym i. dess tjenst. Morgonen till den dag, som nu var nära sitt slut, hade kapten Hamelin, ty sepubliken hade