delots händer och att föra honom sålunda bunden och väl bevakad till ett slott i grannskapet af Nantes, som fordom varit ädlingars glada och eleganta boning, men som under kriget blifvit ett slags fästning. Egaren till detta ställe var ingen annan än anföraren för de samma blårockar som gripit och bundit Bourdelot. Denne bretagnare, adelsman, ehuru blårock, hade bland de första blifvit fattad af revolutionens hänförelse. Han var bland de ädlingar som visade så mycket hjeltemod till sin egen skada och hvilka på en enda dag afhände sig förmögenhet, sköldemärke och namn, utan att besinna hvad de lofvat sina fäder, hvad de voro skyldige sina söner, lika glömska af det förflutna som af det tillkommande, det närvarandes olyckliga ofter. Men vi vilja ej göra dem förebråelser; antingen hafva de fallit för slagen af den revolution de tjenat så väl och som slukat dem som andra, eller hafva de lefvat länge nog för att se huru deras. uppoffringar icke gagnat någon, och huru de ensamma förblifvit plundrade, medan det borgerliga Frankrike raskt banade sig väg dem förutan. Bourdelot åe Dairval instängdes i tornrummet, det vill säga i dufslaget på hans besegrares herresäte. Dufvorna, förjagade af kriget, hade lemnat rum åt fångna chouaner. Fängelset hade bibehållit. ett lugnt och fromsint tycke; det var ännu betäckt med zgitt glänsande. skiffertak, den klingande flöjeln satt ännu qvar; man hade ej trott sig behöfva sätta jerngaller för de gluggar hvarigenom de tama dufsvorna flugit ut och in. För öfrigt hade man ganska knapphändigt tillökat dufslagets vanliga möblemang med litet halm. Det var der Bourdelot insattes. I förstone tycktes det honom ganska originelt att hafva en landtjunkares dufslag till fängelse. Han föresatte sig att göra en ro