sig ånyo tillbords och fortsatte lugnt att äta sin ost och sitt bröd och tömma sin mugg med dåligt vin, under det han sade till sig sjelf att han gjorde sin sista måltid. Slutligen slogs dörren sönder, och blårockarne inträdde. De behöfde några minuter för att befria porten från allt som var i vägen och för att känna igen hvarandra i krutröken. De republikanska soldaternas bliekar och sablar sökte begärligt den beväpnade trupp som så länge motstått dem; döm om deras förundran då, i stället för alla de krigare hvilkas röster de trott sig tydligt höra, de icke kunde upptäcka någon annan än en ganska vacker ung man, lång och väl växt, med ett ganska lugnt utseende, som helt trankilt åt ett stycke svart bröd doppadt i dåligt vin. Segrarne stannade stumma af förvåning, stödda mot sina gevär, hvilket lemnade Henrik Bourdelot tid att tömma sitt sista glas och förtära sin sista munsbit. Skål, mina herrar ! sade ban till dem i det han förde glaset till sina läppar. Garnisotien tackar er för det anstånd nilemnade.x I detsamma steg han upp, gick sakt till anföraren och sade: Min herre, det finns ingen mer än jag här i huset; och jag är fullkomligt färdig att göra bekantskap med kulorna i de der gevären.n Han sade icke mer, han väntade. Till sin stora förundran blef Bourdelot icke genast fusiljerad. Kanske hade han fallit i händerna på några rekryter, som voro så pass nybörjare att de ville vänta tjugofyra timmar med att döda en menniska; kanske hade hans besegrare blifvit hejdade af hans hyggliga utseende och af hans kallblodighet samt af blygseln att vara trehundra, för att slagta en enda. Glöm icke att i detta sorgliga krig fanns det franska tänkesätt å ömse sider. Man nöjde sig således med att binda Bour