Aftonbladet – 28 augusti 1855, sida 3

les fören uppsyningsman, och de flyttade till Tideswele, tre mil derifrån. -Dehade. såleles sex mil ätt gå om dagen och dessutom tt träget arbete, Men de voro unga och hade många följeslagare. I Tideswele hade de det sanska trefiigt. . De bebodde en liten nätt rydda; nära intill metodistkyrkan. och funno vänner. De klagade icke öfver sin lott. Der idrog sig äter Janie mycken uppmärksamhetj och en ung välmående kryddkrämare egnade wenne . sin. byllning. Detta var eft anbud som Jane gaf. sig tid att tänka på. Hvar och en förklarade detta vara ett förslag som :j borde vårdslösas, men Jane tänkte inom sig: Skall Hån väl äfven tröfast deltäga i mitt förbund. med Nancy? Ehuru hennes beunlrare. lofvade allt i detta hänseende, tvekade Jane och beslöt att bedja Nancy säga sin mening. Nancy tänkte på saken en hel dag ocHsade sedän: käraste syster, jag känner mig ej rätt nöjd; jag fruktar att det af nåzon orsak ej skall slutas välp. Från detta ögonblick uppgaf Jane all tanke på denna förbindelse. De kunna finnas som skulle vilja misstänka Naney för egennyttiga faigter vid det råd hon gaf; men Jane visste att. ingen sådan känsla grumlade renheten i hennes själ. Under ett heltlångt år vandrade de båda systrarne öfver kullarne mellan Cressbrook och Tideswell. Men de hade följeslagare, och det var behagligt så länge sommaren räckte. Men vintern kom och då blef det en svår pröfning. Att stiga upp medan det ännu var. mörkt och vandra öfver dessa. vilda och ödsliga höjder, att gå i regn och snö och trotsa de skarpa vinterstormarne varsingen småsak. Innan vifterns slut började de båda unga. qvinnorna på allvar tänka på möjlighes ten. af att få ett närmare hem eller ock at ombyta lefnadsyrke. De voro: icke. få som högeligen klandrade Jane för hennes dårskap att förkasta det sista goda anbudet. Det var äfven mer än en som klandrade henne i Nancys närvaro. . Nancy, blef tankfull, upprörd och gret. ,Om, älskade syster, sade hon, jag kan hafva gifvit dig ettråd till din skada, mura skall jag väl kunna förlåta mig det? Avad skall det väl blifva utaf mig? Men Jane slöt sin syster till sitt bröst och sade: Nej, nej! dyraste syster, du är ej att klandra. Jag känner att du hade ;rätt; låt oss hafva tålamod gå få vijväl selv i