i En röst gvarade.deim nu ifråtis dalen. De skyndade dit så fort de förmådde för mörkret, och funno snart ått det var David Dunster, som hade varit vid odlingarne!på andra sidan: om. dalen; då han der ej hörde något af: de försvunna barnen, förenade hansig med de andra. Han sade sig hafva hört ropet som svarade på deras ännu längre nedåt dalen, från bergssidan till; han var säker att det var hans son Davids röst. . Men han hade åter kallat på barnen och ej fått något svar; endast ett vildt skrik såsom af förskräckelse hade trängt tillj hans öron ochkoråmit hans blod att stelna af fasa. O Gud I utropade den förtviflade modren, ohvad kan väl hafva händt dem? David! David! Jane! Nancyl Men intet svår hördes... De unga männen bådo Betty Dunster sansa sig och lofvade att ej återvända hem förrän de återfunnit barnen. Alla fortsatte vägen nedåt dalen och åt det håll hvarifrån rösten :hördes. Måagen gång ropade och lyssnade de unga männen och den nu häftigt upprörde fadren. Slutligen tyckte de-sig höra--gråtande och -klagande-stämmor. De lyssnade -ja, visserligen var detta jemmer! Det kunde endast vara barnen. Men varför . svarade de ej? — Framåt sträfvade männen-och mrs Dunster följde-i stum förtviflan. Nu stannade)de åter och kallade på demy och ett förtviflans skri-besvarade deras rop. Gud i himlen !s utropade modren, vhvad är det? Något förskräckligt har händt. Mina barn, mina: barn! hvar ären j2 dVar tyst, jag ber er derom, mrs Dunstero, sade en af de unga männen, vi kunna eljest ioke höra ljudet och följa deti De lyssnade åter och barnens -klagan hörles nu tydligt. Alla rusade uppför höjden, öfver stockar och stenar. De ropade åter och slagande röster hördes: )Kommen hit! fader! noder! hvar ären j? Inom få ögonblick hade de anträffat baren, hvilka, genomdränkta af regnet och häfigt darrande, stodo under en utskjutande