raseri var han fullkomligt från sina sinnen, och de unga mäsnen stötte honom undan och ropade skam och blygsel öfver häns beteende. Insan kort hade den förtviflade mannen, förkrossad af sin våldsamma passion, sjunkit ned på ett klippstycke och utbrustit i en flod af tårar; han slog sig våldsamt för hufvudet med sin knutna hard och förbannade sig och alla menzriskor. Det var ett förskräckligt uppträde. Unxder tiden hade några af de unga roännen gått nedanför bråddjupet, öfver hvilket harnen hade stått, och kännande sig för bland de lösa stenarne funno de den stackars lilla Davids liflösa kropp. Ja, han var verkligen död. Då han hade hört sin faders eller de unga männens kallelse, höjde ham ett gladt rop till svar, och sägande kommen med! Nu är ingon fara mer! sprang han framåt och öfver kanten af bråddjupet i mörkret, störtade med och krossades. Hans systrar hörde ett fall, ett svagt skri, och genom att hastigt stanna undkommo de den undergång som träffade stackars David. ANDRA KAPITLET.