klippa, der de dock ej funno något skydd, men voro fullkomligt utsatta för blåst och regn. SAck Jesus, mina barn! ropade modren vildt, störtade fram och slöt dem i sina armar. Nancy! Jane! Men hvar är David? David, David! Ack, hvar David? Hvar är erbroder? Alla :studsade tillbaka då de ej sågo gossen och förenade sig i ett gemensamt utrop: Hvar är han, hvar är er broder?a De båda barnen endast greto och darrade häftigare än någonsin och bröto ut i högljudda snyftningar. Tyst ! skrek fadren. Hvad är David, frågar jag eder? Är han död? David, min gosse, livär är du? Alla lyssnade, men intet svar hördes; en-.dast de båda: flickornas högljudda snyftningar. Hvar är gossen, hören j2 röt fadren med en ryslig ed. hå De båda förskräckta barnen skreko: Ack der nedanför! Der nedanför! Hvar. nedanför? O, min Gud!s utropade en af de unga männen; det är ju ett bråddjup der nere? Vid denna fasansfulla underrättelse uppgaf modåren ett vildt skri och nedföll sanslös på marken. De unga männen buro henne undan från kanten af -bråddjupet:--Ursinnig öfver-hvad han hade hört, fattade fadren i samma ögonblick det yngsta barnet, som af en händelse stod honom närmast; och i det han våldsamt skakade det, svor han att-han skulle kasta det efter sonen: Han var uppretad emot de arma barmen, likkom om de varit em orsak till gossens olycka. .De-unga männen höllo honom fast och bådo-honom besinna hvad han företog sig, menden tanken -att sonen hade störtat utför bråddjäpet gjorde honom ursinnig: Han sparkade till sin hustru der hon låg på marken, liksom hon bade varit skyldig till denna olycka genom att lemna barnen hemma. Han räsade edrot de arma flickorna såsom de der Hade fört sin broder i fara, Twitt våldsamma