Upsala domkyrka. Begge hafva blifvit omtyckta, Han Har Åentit Vilt bifall Et föökniogen, man har fästat uppmärksamhet vid åtskilliga ljuspartier. Jag skulle måbända söga ännu mera, men jag erinrar mig att man i Sverge skyllt röig för att smickra de svenska målarne. Jag skall straxt förklara mig öfver denna förebråelse, men emellertid har blotta misstanken derom gjort starkt intryck på mig, och för att ådagalägga min opartiska rättvisa, har jag beslutat att ge-hr Scholander ett väldigt hugg. Han skall sålunda få betala för alla de andra. Jag förklarar alltså, att jag funnit för mycket grönt i den ena af hans aqvareller. Ar man nu nöjd? Men nu några ord om mitt påstådda smicker. Min teori i fråga om tafior är mycket j enkel. Utgående derifrån, att jag har mitt hufvud skapt som de flesta ändra, att jag sett och iakttagit lika mycket som någon annan, drar jsg deraf, jag erkänner det, den slutsatsen att då en tafia gör intryck på mig, är hon god, och alla målareakademier sammanlagda skulle icke kunna förändra mitt sätt att se. Det är efter denna grundsats, eller och man heldre vill, efter detta tycke som jag bedömt de svenska och norska, liksom hvarje annat lands taflor, och jag svarar dem som beskylla mig för att smickra: bevisen mig att dessa taflor icke gjort mig nöje; intill dess detta skett, står jag vid hvad jag sagt. Såsom man ser, är det kanhända snarare mig sjelf jag smickrar, då jag tar mitt enskilde tycke för verklig smak. Då jag nu står i begrepp att afslutae min öfversigt öfver den svenska och norska tafieexpositionen, kan jag ej hindra mig från att återkomma till hr Tsdemand, för att godtgöra ett fel som jag begått vid förklaringen af haris skolmästare. Jag hade, såzom det vill synag, icke riktigt fattat meningen med denna tadå, då jag uti de tyå skolgossarne i förgrunden af taflan såg ett par förbrytare, som skulle bedja sin lärare om förlåtelse för något begånget felsteg. . Det är ingenting ovanligt at: kommentatorer begå sådana misstag, hvarigenom de tillägga författarne afsigter som de ej haft, men här är felet administrationers för de sköna konsterna, hvilken ej bort uppsätta taflor innan de funnos upptagna i katalogen. Det är äfven hr Tidemands fel. Om han hade gjort som de engelska målarne, hvilka med det för deras nation egna praktiska förstånd låtit på ramarne till gina taflör skriftligen antyda ämnet för målniagen, så bade han icke utsatt sig för att allmänheten misstagit sig om betydelsen af hans vackra skapelser. Emellertid har nu katalogen sent omsider upplyst mig om, att idn i Tidemands tafla är mera generel än jag fattat den, att hans skolmästare helt enkelt anställde förhör en norsk landtkyrka, och att den märkvärdige skolpojken, som jag trött vara en bönfallande, var hvarken mer eller mindre än en ung bondlurk. Sedan detta misstag blifvit rättadt och de svenska och norska afdelningarne nu äro fullständigt genomgångna, återstår mig ingenting annat, så vida jag ej vill skrifva hela volymer, än att kasta en hastig blick på den öfriga ofantliga expositionen. Om jag skulle ur konstnärssynpunkt fälla ett totalomdöme öfver expositionen, skulle jag säga, att det finns vackra saker nästan allestädes, ovanligt vackra nästan ingenstädes. Jag har talat om Belgien. Jag vill yttra ett ord om en annan af edra grannar, om England. Dess exposition, liksom många andras, framställer två hufvudelementer: historiska taflor och genretaflor, med den anmärkning att de sistnämda äro de vida talrikaste. I förstnämda hänseendet äro de engelska bidragen torftiga, i det andra hänseendet äro de i allmänhet intagande, ehuru något maniererade i sin kolorit. Argyles sista sömn före sin afrättning, Montroses afrättning, Franska konungafamiljen i Tempeltornet af samma konstnär, äro utan tvifvel. arbeten af värde; jak skulle kunna säga detsamma om Cromwell vid sin dotters dödsbädd, af mr Lucy, om Kristus och samaritanskan af mr Casper, och om många andra stycken af större eller mindre dimensioner. Man kan tilldenna första afdelning af den britiska expositionendlägga några goda djurstycken, vackra gjöoch naturstycken jemte några porträtter, som med full rätt ådragit sig uppmärksamhet. Men igenremålningen vinner deh engelska expozritionen en obestridd framgång. Det ligger, jag vet ioke hvad för en friskhet, sanning och originalitet i dessa taflor; det är, såsom man har sagt, vis comica lyftad till den högsta spets af iakttagelseoch efterhärmningsförmåga. Två af dessa taflor (för att endast anföra dem) har det länge varit omöjligt att komma fram till; så ifrigt har man slitits om att få njuta af dem. Dehn ena är vargen och lammet, framställda under skepnaden af två barn, af hvilka det ena knyter handen åt det andra; den andra är boll spelet, föreställande en mängd barn som knuffa och skuffa hvarandra, Det första af desså små mästerverk härrör från mr Mulready, det andra från mr Webster. Man måste se dem. Pennan förmår icke beskrifva dem. Det är barnaålderns elakhet, mildhet, liflighet, trotsighet, behag och sorger ertappade på bar gerning. Jag säger sorger, ty om det ock stannar vid blotta hötelser i vargen och lammet, så är det deremot kullerbyttor, knuffar och missöden utan all ända i Hollspelet. Den tyska expositionsafdelningen svarar måhända icke alldeles emot konstvännernas förväntningar; den bjuder icke desto mindre på ganska anmärkningsvärda saker uti en Cornelii, en Overbecks, en Kaulbacks, en Kaselowskys, en Heäsels med fleras arbeten. Spanien visar sig icke på höjden af sitt fanduna ansennanda