mm MM I ——— — — 17 kade och fingo passera för björnhallon. De plockade händerna fulla af det täcka parnassusgräset och den vackra blå geranium. Allt högre och högre steg den lilla skaran under detta letande, till dess åsynen af de stora nakna klipporna och af roffoglarne, som sväfvade i vida kretsar kring de tornlika bergspetsarne öfver deras. hufvuden, gjorde dem allvarsamma och litet rädda. Hvar äro vi? frågade Jane, den äldsta systern. Åro vi ej långt hemifrån ? Låt oss gå hem,, sade lilla Nancy. Jag är rädd här, och hon Köll sig fast i Janes klädning. Åh prat!s sade David, hvad ären j rädda för? Frukten intet, jag skall beskydda er.s Och dermed antog han en djerf och trotsande min och sade: Kom med; det är fogelbon i hasselbuskarne deruppe.n Han började åter stiga högre; men de båda flickorna dröjde efter och sade: Nej, David, gå ej högre upp; vi äro båda rädda; och Janes tillade: jag är säker på att vi hafva långt hem. Och de der foglarne skrika så rysligt deruppe; jag törs inte gå upp, sade lilla Nancy. Det var falkarne hon menade, som klagande och skrikande flögo omkring de högsta klipporna. David kallade derh små rädda stackare, men började stiga utföre, och medan de under nedstigandet vökte efter bär och blommor, funno de snart den lilla slingrande ojemna gångstigen. Under det de vandrade framåt och ropade hvarann vid namn, märkte de ett starkt 0 framför den motsatta bergväiggen. Och de ropade deråt och skrattade och blefvo halft förfärade då detropade-och skrattade tillbaka, Lilla Nancy sade ait det måste vara en gammal gubbe inuti berget, och: detta. gjorde dem alla riktigt räddå; thköra David å sig sin tappra min oeh Fäde; ,Prat, det var ingenting