okunnig om hans närvaro. Hör på! ropade David åter, kan ni säga oss vägen nu, herre ?a Det kom ej Hågot svar, och David började känna en rysning af förskräckelse i hvarje led, då det ljusnade betydligt i skyarne och han hastigt utropade: Åh, det är ju gamla Tobias Turton uppifrån Edale, och han är så döf som en dörrklinka.n I ett ögonblick var David vid hans sida, fattade honom i rocken för ait göra sig bemärkt, och då den gamle mannen ändtligen blifvit honom varse, skrek han i hans öra: ,Mvar är vägen ned, mäster Turton? Vägen nedför backen? Ned? Om det väger något på nacken ?a sade den gamle mannen, jo, jo, min gosse, jag var nödgad att sitta ned. Det väger nog något på nacken, var säker på det.s ,Yvar är gängstigen ?. skrek David ånyo. ,Gångstigen? Ja, hvad gör du hör, min gosse, i ett sådant Herrans väder? Är du inte David Dunsters son? David nickade. Jo, gångstigen den är här! och den gamle mannen stampade med foten. Skynda dig nu hem, min goste, så fort du kan. Hvad tänka de på somlåta dig gå uppåt bergen i ett eådant oväder ? David hickade Hill tacksägelse och började gå den lilla :gångstigen nedåt, medan den gamle mannen åter ordnade sin börda och tyst och med tunga steg åter började gå uppåt. (Foru. följe.) — Klöstrens wupphäfvaude I Piemont. De sardinska tidningarne innehålla nu berättelser om början af åtgärderna för stt bringa den nya lagen om lostrens upphbäfvande i verket. I Sassari öppnade alla munkklostren sina portar för auktoriteterna utan den minsta svårighet, oaktadt ett cirkulär från biskoeremot, me steristisk envis! del motstånd. och vil flera tillfällen Mrrärne med räld tppbrytar.