RE stiga uppför höjden. Han tycktes bära två packor fästade på sina axlar med en läderrem, en låda hängde på hans bröst och en påse på ryggen. Han sträfvade långsamt och trött uppför branten, nu stannade hån, befriade sig från sin börda och satte sig ned på ett klippstycke för att hvila. David ropade åter, men intet svar hördes. Den gamle mannen satt som om han ej hört ett ljud: alldeles orörlig. Det är en karl;, sade David, och han skall höra mig;s och dermed ropade hän åter så högt han förmådde, men den gamle gaf ej det ringaste tecken till att han märkte det; Han vände ej en gång på hufvudet, men tog af sig hatten och torkade sig i pannan, såsom trött af uppstigandet. Huru . kan detta komma till?. sade David häpen. Det är en menmska, det är säkert. Jag skall springa och se efter. Nej, nej! skreko systrarne. Gör det icke David, gör det icke! Det är kanske den gamla gubben inne i berget som här gjort narr af oss. Kenskevtillade Jane, kommer han bara uti storm och mörker. Prat!l sade David, sett echo är ej någon menniska; det är bara våra egna röster. Jag vill se efter hvem det är; och han hastade bort, till trots för de stackars flickornas ångestfulla utrop: Gör det icke, gör det icke, David! Ack, gör det icke! Men David hade gått. Det dröjde ejlänge förrän ban var bredvid den gamle mannen som satt på stenen och andades tungt, liksom hade han ej ännu hemtat sig efter uppstigandet; men han tycktes ej märka David. Regnet och blåsten föllö öfver honom med våldsamhet, men han syntes ej känna dem. David :var nästan rädd att gå ända intill honom, men sade med hög stämma: Hjelp, bjelp, herrels. Den gamle manraen förblef lika