fårn, och just då han höll på att taga fatt Nancy under förevändning att klippa henne med en trädsticka som han höll i-handen, ropade Jane: Se, ge, hvilket mörker kommer der ner i dalen; det blir ett rysligt oväder, låt oss skynda hem !n David och Nancy sågo sig omkring och voro äfven villiga att skynda utför höjden så fort de förmådde. Men nästa ögonblick hade ovädret nått -berget, och -hela dalen låg insvept deri. De tre barnen skyndade framåt, men snart blef det alldeles mörkt, de förvillade sig från vägen, Och blåsten förde dem med sig, så att de med svårighet kunde hålla sig upprätt. Lilla Nancy började gråta, och de stackars små som bhöllo sig fast vid-hvarahdra försökte wufder tystnad aft leta; fig hem. Men nu snafvade de alla tre öfver en stor sten och tumlade ett stycke utför höjden. De skadade sig icke, men blefvo rädda, ty de erinrade sig nu bråddjupen och voro hvarje minut rädda att störta ned för dem. De försökte att åter få rätt på gångstigen genom att gå upp igen, men de kunde ej finna den. Ibland stego de uppåt tills ide ansågo sig hafva gått alltför långt och började åter gå ned, och så gingo de till slut alldeles vilse och liksom Barnen i Skogen satte de sig ned och gretop. Men de hade ej länge setat så då de hörde någon komma gående och de lyssnade. Ja, ganska säkert hörde de rätt och ropade, men fingo ej något svar. David ropade: Hjelp, far! hjelp, mor! men ingen svarade. Stormen tjöt vildt omkring dem; roffoglarne klagade från de höga bergspetsarne, hvilka ej mer kuude urskiljas i mörkret; och regnet föll häftigt ochsisande kallt. På en gång ljusnade det något i skyarne; bergssluttninen blef synbar och genom töcknet sågo de eh hög gestalt liksom af ex gahönal mn