Nederländerna har gifvit oss täckarlandskapsstyckeh, pikanta interiörer, åtskilliga vackra vyer och ett temligen rikt antal af genretaflor, på hvilka -kännarens och den vanlige konstälskarens öga stannar med lika stort nöje. Schweiz, som alltid kan räkna på att intressera genom sina pittoreska vyer, har ofta återgifvit dessa med talent och lycka. Italien utmärker sig i koloriten. De andra staterna förtjenade också att nämnas, men jag måste en gång sluta. Slutliga omdömet, ehuru jag sjelf kanhända borde härvidlag anse mig jäfvig att fälla detta omdöme, torde väl blifva det, att palmen för den större målningen kommer att tillfalla Frankrike, representeradt af dess tre mest renommerade målare, Ingres, Eugene de Lacroix och Horace Vernet. Jag har redan i början af mina bref talat med er om dem och ämnar nu icke återkomma till dem på nytt. Jag inskränker mig till att säga er, att de två första målarne återupplifvat dessa strider mellan teckningen och koloriten, om hvilka jag tror mig förut haft tillfälle att tala, och som hos oss söndrar målarkonstens idkare och vänner i två skarpt åtskilda partier. Delacroix förstår icke att teckna, ropar den ena. Ingres förstår icke att begagna färgerna, svarar den andra. Talb icke om Delacroix, återtar den förste; Hah kan icke måla något annat än det fula. Talk icke om Ingres, genmäler den andra, han kah icke måla annat än det vackra. Se der eh liten profbit af dispyten. I min tanke, och såsom vanligen plägar vara händelsen, ligger det någon sanning 8 ömse sidor. En stor målare vore den, som uti sin talent förenade Delacroix och Ingreg. Hval Horace Vesnet beträffar, så är hans plats oom tvistad. Han är nutidens målare, något prosaisk måhända, men underbart produktiv. -Z