alls, Men Jane frågade huru ingenting alls kunde ropa och skratta som detta gjorde; och då ryckte lilla Nancy henne åter i klädningen och bad, xack godaJane, låt oss gå hem la en då uppgaf David ett vildt skri för att skrämma dem, och då berget återgaf ropet och hans systrar började springa, skrattade han högljudt och det besynnerliga, spöklika bal ha! ha! som ljöd liksom ur det inre af berget, ökade deras förskräckelse så att de satte händerna för öronen och i brådskande fart skyndade utför höjden. Men bäst det var höll David fast dem, tog händerna från öronen på dem och sade: Ack se, hvilken vacker plats, och stenar som ligga alldeles som bänkar att sitta på! Det är ju alldeles som ett litet hus; låt oss stanna litet här och leka. Det var en fördjupning i sidan af berget, med en kant af framskjutande stenar rundtomkring, som en amfiteater. Systrarne voro ännu rädda, men den lilla grottan med sina stensäten hade ett sådant behag för dem att de lofvade David att dröja qvar en stund, om han ville lofva dem att icke skrika och väcka echo. David lofvade det villigt och de satte sig ned. David föreslog att de skulle leka skola; bröt en hasselkäpp från en buske och började svänga den öfver sina två skolbarn på ett ganska ståtligt sätt. De båda systrarne låtsade vara mycket rädda och att läsa rätt snällt på ett par små flata stenar som de hade plockat upp. Sedan blef David sergeant och exercerade dem som soldater och stack ormbunkar i håret på dem såsom kokarder. Och snart derefter vore de får och han var herden och han skulle taga fatt på sin hjord och klippa dem och förde ett sådant väsen att Jane ropade:-Håll I! Nu gör echo narr af Os5. Då blefvo de alla tysta. Men Davidsade: pStruät i eehol Jag af Iof ätt kUIPpa niiHa