Aftonbladet – 25 augusti 1855, sida 2

äfven med sig till metodistkyrkan i Tidsera, som de kallade Tideswele, om söndagarne, di hon äfven, så ofta hon kunde, lockade med sig David. Han hade äfven, på sitt vis, kärlek till barnen, synnerligen till gossen, som kallades David efter honom. Han var alldeles förtjust i gossen, ja på ett oförståndigt och för barnet skadligt sätt. Han gaf honom öl att dricka för att, som ban sade, sgöra honom till en rättskaffens engelsmanv, tilltrots för Bettys allvarliga bemödande att förekomma det, genom hennes föreställningar att han hos gossen lade grund till samma fel som han sjelf hade. Men David ansåg ej dryckenskap för ett fel. Han hade vant sig dervid under hela sitt lif, han så väl som alla grufarbatare sedan många generationer tillbaka. Den man som ej ville dricka sin mugg öl och vara glad med kamraterna ansågs för en vekling, en stackare. Det behöfdes den upplysning som uppfostan skänker, det behöfdes alla måttlighetsföreningarnes bemödanden för att bryta denna gamla dryckenskapsvana, som utan tvifvel fortlefvat i dessa trakter alltsedan danskar och andra skandinaver arbetade och bröto sig gångar i bergen för att finna bly och kopparmalm. På Betty Dunsters föreställningar och förslager att dricka tå brukade David svara: Hållinne med sådant dumt prat, qvinna! Kom icke och tala med mig om t och dylikt slask. Det är godt nog åt qvinnor; men en karl, Betty, en karl behöfver taga sig en tår som värmer honom istrupen. Han behöfver något som sätter märg i benen då han skall gräfva sig igenom jorden och klippan. När du sköter hackan och jag tvättar fat och pannor, då må du hafva min dryck och jag ditt tå. Låt mig till dess vara i frad och plåga mig icke, ty det hjelper ändå intet alls. Det retar bara upp mig. Och Betty fann att det icke hjelpte, att