Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 2

Jag skall resa, sade hon så lugnt hon kunde, men utan att se på honom. Han spratt till, liksom träffad af ett elektriskt slag. Violet resa! utropade han med halfqväfd röst. Han var blek, och händerna voro hvita af den krampaktiga styrka hvarmed han höll sig fast i stolskarmen. Resa! Hvarför ?o Mamma är sjuk, sade Violet; det var allt hvad hon kunde säga. Jag är ledsen öfver att vi mista er,, sade han mycket långsamt och liksom stötte fram hvarje ord såsom orden stötas fram då de dölja en inre passion. Hans mor så förvånad på honom. Ella vände sig till Violet. Hvar och en kände att här var en hemlighet som de ej förstodo. Ella gick till sin kusin. Dyra Violet, hvad betyder allt detta? sade hon och lade smekande sin arm omkring den lilla sylfens nacke. Ingenting,, svarade Violet med stor svårighet ; det är ingenting.o Stora droppar bröto fram på Launcelots panna. pBorde ni ej skrifva först till er mor för att underrätta henne, innan ni reser? sade han. Nej, svarade hon, och hennes rodnande ansigte förrådde den häftigaste rörelse; jag måste resa genast.n I detta ögonblick kom en betjent hastigt in för att söga till att den sista stunden för afresan var kommen, så vida man skulle! hinna fram till stationen. Afsked togs i största hast, Tårar började samlas i Vioets ögon — endast att samlas, de runno ej! innu — med styrka återhöll hon dem för sin j kärleks och stolthets skull. Ett farväls till