Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 2

Ella, varmt och ömt med hjertat fullt af sjelfförebråelser. Farväl till tanten; tanten var sjelf rätt ledsen; och derpå farväl till Launcelot. Farväl, mr Chumley, sade hon och räckte honom handen men såg ej på honom. Han kunde icke tala. Han försökte att säga henne farväl, men hans läppar voro torra och han kunde ej få fram ett enda ord. Men hela hans utseende förrådde ett så utomordentligt lidande att Violet sjelf för ett ögonblick blef öfverväldigad deraf och knappast kunde draga tillbaka sin hand. Timman slog, och ppligten framför allt för den lilla tappra Violet. Launcelot stod qvar der hon hade lemnat honom. Hon sprang öfver gräsplanen och var nästan ur deras åsyn, då Violet. Violet ! ljöd nästan som ett dödsskri. Violet — var ett ögonblick obeslutsam, — vände om; och nästan omedvetet föll hon på knä bredvid Launcelot, som låg sanslös i en stol, och sade: Launcelot, jag skall aldrig lemna dig! s Smärtans börda flyttades nu från henne och Launeelot till Ella. Men Ella, ehuru sentimental och slaf af det passande, var dock en flicka som, lik mången annan, kunde göra stora uppoffringar med en lugn panna; som kunde draga en isskorpa öfver sitt hjerta och känna djupt utan att visa det; som kunde nära sorgen inom sig, medan verlden trodde henne vara lycklig. Många år derefter, då hennes behagliga flicktid hade bleknat bort i en färglös medelålder, då Launcelot blifvit en verksam landthushållare och Violet en stadig hustru, då blef Ella qvitt sin sorg och fick åter sitt förlorade lugn genom kärleken af en pensionerad officer vid ostindiska armen, som hon hade känt för många år tillbaka och öfver hvilkens lefnadsafton hon spred ett solsken af lycka och trefnoad, öfvertygande både sig