Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 1

med en besynnerlig svårighet att andas steg hon upp och gick hastigt bort, sägande att ion skulle gå efter sin parasoll — ehuru hon nade den i handen — och straxt komma åter, Ven bon dröjde borta en lång stund och förvånade sig öfver kusin Launcelots djerfhet, Då hon kom tillbaka, var ingen der. Ella och Launcelot hade gått in uti småskogen för att söka efter en hare som sprang öfver gångstigen, och Violet satte sig på bänken och väntade på dem, ganska nöjd att de hade gått bort. Hon hörde fotsteg, Detvar Launcelot, men utan sin kusin. Ella hade gått inn, sade han, ty hon förstod ej rätt att miss Tudor ämnade att komnåa tillbaka., Violet steg hastigt upp; hennes ansigte uttryckte förskräckelse, och hon darrade mer än någonsion. Jag måste gå och söka reda på henne, sade hon och tog sin parasoll, Jag är ledsen, miss Tudor, att min närvaro är så ytterligt obehaglig för er, sade Launcelot och steg åt sidan för att låta henne passera. Violet såg på honom med den största förs våning. Obehaglig! Er närvaro obehaglig för mig? Det är ju ni som hatar mig, kusin Launcelp Ni vet väl motsatsen,, sade Launcelot häftigt. Ni afskyr och föraktar mig och bemödar er ej heller om att dölja edra känslor, ej ens så mycket som kusiner vanligen pläga! Jag vet att jag är full af feln, han talade nu som när en damm brytes och-strömmen brusar fram med en ohejdad fart — men likväl ej så dålig som ni anser mig vara. Jag har gjort allt hvad jag kunnat för behaga er sedan ni kom hit. Jag har ändrat mina fordna vanor. Jag har följt edra råd och ert exempel. Jag skulle vilja göra allt för att vinna er aktning. Jag kan fördraj hvad som helst annat än den föraktfulla med