Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 1

lighet tills han en dag förvånade Violet med att träffa pricken lika ofta som hoa. Han talade mycket och hads ej på en vecka öppnat Shelley. Han var mera naturlig och mindre fåfäng, och stundom nedlät han sig till och med att skratta högt och att gilla ett infall. Men detta var ganska sällsynt och föreföll alltid som en nedlåtenhet, eller som då män tala med barn. Han hotade fortfarande Violet och de hade regelbundet hvarje dag en liflig tvist med hvarandra, men voro sällan skilda från hvarandra, De hatade hvarandra så mycket att de ej voro lyckliga om de ej finge gräla med hvarann. För att göra Violet rättvisa, var felet dock alltid på Launcelots sida. Hade hon fått vara i fred, skulle hon aldrig sagt honom ett enda ovänligt ord. Men hvad skulle hon väl göra då han var så näsvis? Och sålunda redo de och sköto till måls och spelade schack och tvistade med hvarandra, blefvo onda och försonade för att snart ånyo börja strida, och Eila, alltid mild och lugn, såg på med sina ljufva blå ögon och undrade ofta huru de kunde vara så barnsliga.n En dag befunno de sig alla tre på en bänk under en gammal vacker bok som böjde sina lummiga grenar omkring dem liksora en löfsal. Ella bröt några af de vackraste löfven och satte dem i sitt hår. Det såg ej vackert ut; hennes hår var alltför ljust; Launcelot sade det. Kanske skall det kläda er bättre, miss Tudor,, tillade han i det han bröt ett stort gulnadt löf och lade det i hennes rika svarta lockar på ett bacchantiskt gätt. Fans hand rörde vid hennes kind. Han drog sig hastigt tillbaka och släppte bladet, som om den runda friska kinden hade varit brännande jern. Violet rodnade starkt och kände både ledsnad, blygsel och missnöje. Darrande och