Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 1

Launcelot blef orolig, feberaktig, melankolisk, förtretlig till lynnet; stundom glad till öfverdrift, stundom: en bild af förtviflan. Han var öm emot Ella och sade! sig sjelf buru lycklig han var att hufva valt henne; men då han visate huru mycket han älskade henne, kunde han ej förklara den besynnerliga verkan hon förorsakade på hans nerver. Hennes eftergifvenhet retsde bonom. Hennes. milda och välljudande röst gjorde honom olycklig, ty han längtade ständigt efter ett vexlande uttryck deri, som aldrig köm. Hennös sätt att vara var otvifvelsaktigt så fullkomligt man kunde finna — han önskade ej något bättre hos sin hustru — men om hon ibland ville röra sig litet förtäre, eller se intresserad och lifrad ut då han försökte attröa henne, skulle hon göra honom oändligt mycket lyckligare. Och, ack huru glad skulle han ej blifva om how ville sysselsätta sig med någonting annat än att sy på dessa eviga tofflor. Der äro de utbrast ban helt högt då de båda kusiniraa gisgo förbi hans fönster. Vid Jupiter en sådan fot Violet har, och huru glänsande är ej. hennes avarta hår, och sådana ögon! Pah, hvad gör det mig hurudant hår och ögon hon har? och han tillslöt fönstret och gick derifrån, men nästa ögonblick stod han der åter och såg efter de båda flickorna, egnande Violet hela sin uppmärksamhet. Det ligger en underbar styrka i hatets, sade han, i det-han gick ut i parken för att följa dem. Launcelots lif var mycket olika nu mot hvad det hade varit; ban förvånade sig öfver sig sjelf. Hen hade blifvit passioneradt road af att rida och sfvaktade jagttiden med. förtjusning. Han promenerade dagligen till bäst medl sina två kusiner, och ban och Violet hade kappridningar så, att de för en half timma kunde lemna Ella ensam med sin skymmel, Han brukade äfven skjuta till måls, öfvande sig i hem