Aftonbladet – 23 augusti 1855, sida 1

Han hade ej skjutit på länge,, sade han, och saknade öfning. Kan drack kaffe till frukosten och det gjorde handen ozäker.n Och medgif så gerna, kusin Launcel, sade Violet, vatt ni aldrig har skjutit särdees bra, hvärken med eller utan kaffe, Hvad; ni laddar ju ej ens rigtigt! Hur skulle nt kunna skjuta, då ni ej en gång kan ladda rätt? Man får börja med abed, då man skall ära sig läsa. På det behagligaste sätt i verlden tog hon pistolen ur handen på sin kusin !och laddade len åt honom, sedan hon först afskjutit skotet. Försök nw, sade hon, ingenting är nödvändigare än ibärdighet.o Launcelot var förtretad men underkufvad, och gjorde så som hans lilla lärmästarinna sade honom — för att ännu en gång skjuta fel; hans kula gick långt på sidan om taflan och Violets träffade åter medelpunkten. Launselot kastade pistolerna i gräset och sade: Detta är ett ganska oqvinligt nöje, miss Tudor, och jag är ganska klandervär-d som upp: nuntrade er till en sådan dårsksp., Hvarefer han bjöd Ella armen och gick sin väg med en trumpen min. Violet såg eftar dem en stund der de gingo parken. Det var ett eget uttryck i hennes nsigte — en blandning af skämtsamhbet, smärta, triumf och en känsla af innerlig längan, som hon måhända i sitt eget hjerta var okunnig om. Hon vände sig bort och sade sakta för sig sjelf med en half suck: Det ir skada att kusin Launcelot har ett så besynnerligt lynne ls Efter denna stund blef Launeslot mer och ser förbekållsam emot Violet och alltmer uppmärksam emot Ella. Och dock förvånade han sig ofta öfver att han kunde tänka så nycket på den förra — eburu endaat med missnöje och ogillande — och så litet på den