upp på sådant sätt? Hvad för slag, var han en krubbitare ? och med ett Så-ja, stackars gossen! Stilla, stilla ! gick Violet utan tvekan upp till den störa hästen och lossade på grimskaftet innan Launcelot hann tänka på hvad hon ämnade företaga sig. Homn var just i sitt element. Hon gick ut och in i stallen och frågade ej det ringaste efter huru -bästarne hoppade och stampade, nej, inte en gång då de svängde sig åt sidan, som om de ämnade krossa henne mot spiltan. Launcelot tyckte att allt detta var obeskrifligt oskickligt, och han ansåg Ella Limple, som stod i: dörren och såg rädd ut, för obeskrifligt mycket älskvärdare och tackade åter sin goda stjerna som hade uppgått öfver Ella och ej öfver Violet. Violet valde den största och ystraste bästen af alla, Ella en gammal grå, som var stadig som en kamel, och båda gingo in föratt kläda om sig till ridten. Då de kommo tillbaka, kunde äfven Launcelot, som mycket ogillade amasgoner i allmänhet, ej annat än erkänna att de voro ett vackert par. Ella så vacker och behaglig, Violet så full af lif och skönhet. Han var tvungen att medgifva att hon var vacker, ehuru naturligtvis ej så vacker som Ella. Med denna tanke kastade han sig med behag i sadeln, och så begåfvo de sig af alla tre, Ella hållande sig väl fast isadelknappen. De skredo fram i passgång genom allön; men då de kommit ett litet stycke fram på vägen, höjde sig Violet i sadeln-och helsande med sin lilla hand, instucken i den hvita ridhandsken, for hon af med pilens hastighet längs efter landsvägen, tilldess hon endast syntes som en punkt på långt afstånd. Blodet steg åt ansigtet på Launoelot. Någonting sammanpressade hans hjörta, spände hans nerver till en onaturlig grad och ingaf honom på en gång afund, längtan, hat och beundran. Han vände sig till Ella och sade häftigt: Skola vi rida fortare, miss Limple? Om ni behagar,, svarade Ella blygt, men som ni finner, kan jag ej ridamycket häftigt. Launcelot bet sig. i läppen. Ah, det är sannt; jag afskyr också att se fruntimmer rida