Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 2

blifva litet mera lik andra menniskor, ville jag inte säga ett enda ord mer. Låt oss gå till stallet. Jag vill se edra hästar. Ni har säkert ridhästar ?s Jar, sade Launcelot; vmen, som jag nämnde vid frukosten, ingen för damer.s Jag: bryr mig litet om fruntimmershästar: andra passa mig bättre, sade Violet med en. sväng på sitt lilla hufvud, som var förtjusande genom sin visshet att vara lika god ryttare som någon annan; Jag skulle vilja åtaga mig ätt rida hästar, kusin Launce, som ni icke vågade sätta er upp på; ty jag är säker att ni ej är någon skicklig ryttare, som ligger i gräset hela ert lif! Launcelot blef i högsta grad stött. Blodet steg åt hufvudet på honom, han drog ihop ögonbrynen och kände sig förödmjukad och missnöjd, men lifvad. Ella fick tårar i sina ögon. Hon gick fram till sin vän och sade: vÄck, Violet, huru grym du är!s Detta bemärktes af Launcelot. Han var på en gång en man och ett bortskämdt barn och afskydde lika mycket Ellas medlidande som Violets: inblandning i hvad som rörde honom. Således gjorde stackars Ella inga stora framsteg i hang ynnest genom att gripa till vapen för honom; Han kände sig tvärtom mera förödmjukad genom hennes tårar än genom Vio-lets förebråelver, och:resande på sig med en stolt min, sade han till Violet, med en röst som om han gåfve bort ett. konungarike: Om ni behagar skola vi rida ut i dag. Bravo, bravo, kusin Launce! Violetlemnade de älskande ensamma, i det-hopp att de skulle draga nytta af tillfället; men Ella var för väl uppfostrad och Launoelot för kall, och de kallade hvarann endast miss Limple och mr Chumley, samt gjorde några anmärkningar öfver det vackra vädret; deras kärleksbetygelse sträckte sig aldrig längre. De kommo till stallet lsgom tidigt för att få höra några af Violets okonstlade anmärkningar: Den der höstens högra framfot behöfver öes på. Den dumma stalldrängen! När såg man väl någonsin en hästs hufvud bindas