Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 2

som jockejer; ni har alldeles rätts; han ryckte häftigt på tyglarne och rynkade pannan; Med hög röst fortfor han: Violet Tudor är en liten ganska ohyfsad flicka Efter en liten stund. kom . Violet tillbaka; hennes svarta häst betäckt af skum och med högburet hufvud, böjd hals och de stora ögonen vilda och lysande; hon sjelf rödblommig, lifvad, strålande, full af helsacoch styrka. Launcelot satt vårdslöst på sin bruna ridhäst, med ena handen hvilande på sadeln, som liknöjda ryttare. pläga göra, och red i sakta skridt. Ellas tröga skymmel hängde, hufvudet och slumrade, medan det satt fullt af flugor på hans små blinkande ögonlock. Söta Violet, jag var riktigt rädd, att du skulle taga lifvet, af dig, sade Ella; hvarför rusade du af på det sättet? Och hvarför rida ni båda som om ni tågade i procession och vore rädda, att trampa på folket?, svarade, Violet. Kusin Launcelot, ni är bra besynnerlig... Skall en frisk karl rida på det sättet? Ar ni afgele, efter ni ej tålvatt skakas litet? Kom och låtom oss rida kapp, om ni ej vill; blygas! Eder bruna -segrar ej på min svarta, ehuru. den nyss sprungit hårdt och-er ännu är frisk. Violet gaf den bruna ett lätt slag .af sridspöet; som försatte. den i raskt. galopp; och bort flögo de båda som ett par.dragoner, och slagen af hästhofvarne-ljödo: .mot den hårda landsvägen. Violet segrade och. försäkrade Launcelot att -han finge. öfva sig flitigt. innan han kunde ridackapp med henne, hvilket ingaf honoms en sådan bitterhet emot henne, som om-hon hade varit en fransyska eller en kossack, och håg att älska Ella mer än någonsin; och så sade han åt henne, då ban uppmärksamt lyfte henne ned från skymmeln, medan han -lät . Violet hoppa. af sin:svarta mammoth utan hjelp. Hela aftonen var han trumpen mot: Violet och ovanligt uppmärksam emot Ella, och kom det stackars barnets hjerta. att flaxa. som, en fogel-i burs (Slutet följer).