Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 1

VV på mig för att följa henne ner till byn; kom, söta Violet, och kom genast.r Detta bref gladde Ellas vän. : Hön hade aldrig gillat koketteriet med kornett Henrik Dampier, hvilken hon ansåg vara enfaldig och sentimental, då deremot denna förbindelse syntes erbjuda en god framtid. Hon skref till sin tant, för hvilken hon hade mycken fruktan, och kom få dagar derefter till High Ashgrove. Hon blef emottagen af Ella ned verklig förtjusning — hvilken, kommande från den som var så lugn, riktigt elektricerade Launcelot; af tant Chumley utan något öfvermått af vänlighet, och af Launcelot sjelf med en kall bugning. Men hon var vacker nog. Det rika, svarta håret, som det som hennes vilja och nöje att lägga i stora, mjuka lockar kring ansigtet; hennes stora svarta ögon som knappt ett ögonblick voro stilla; hennes små händer; hennes otroligt smala lif; hennes fina, elflika gestalt; hennes fylliga, röda läppar och hennes otämjeliga liflighet, — allt gaf henne likhet med en liten vid fogel som under sin flygt slagit ned vild porten till detta stilla, makliga och prydliga hem: Do två första dagarno uppförde sig Violet med fulikomlig värdighet. Hon broderade mer än två tum på ett tapissereriarbete och gjorde ej den minsta hänsyftning på stället. Hon somnade endast tvenne gånger under det att Launeelot värdigades läsa högt några af de mörkaste stycken ur drottning Mab och bemödade sig på bästa sätt att se ut som om hon förstod hvad Epipsychidion var för-slag. Stackars flicka! Hon förstod så mycket af någondera delen som om kusth Launce, som hon kallade honom, hade på originalspråket beskrifvit för henne Anax Andröns: ryktbarhet. Men denna tingens ordning kunde ej länge ega bestånd; Gamla vanor och gamla infall ingåfvo sina protester, och Violet Tudor kände att hon måste våra naturlig eller att hon skulle dö. Launcelot sade att Hön var bullersam och gaf honom hufvudverk; han bytte ut sin hviloplats emot en annan, som låg längre bort, ech beklagade sig öfver miss