Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 1

öfverträffas i sätt att vara. Hvad kunde en mor önska mera för sin son? Mrs Chumley skickade med posten samma dag en vänlig bjudning till Ella att tillbringa en vecka hos henne, hvilket gjorde Eila både förvånad och glad. Ty kusin Launcelot hade länge varit såsom ett slags heroisk myt i den unga damens inbillning, och hon var glad att genom denna bjudning få se honom. Ehuru min älskade Vi nog vet att ingenting kan komma mig att glömma Min stackars dyre Henrik, nu så ensam i det förskräckliga Ostindien ! skref hon i det bref, hvari hon meddelade saken åt sin bästa vän. Det var endast af ett infall bon antog bjudningen;och inom mindre än en vecka befarn hon sig vid High Ashgrove, med alla tina vackraste klädningar och sin nyaste hatt. Ellas korrespondens med Violet blef allt lifligare, och brefven allt längre, under detta basök. De första voro glädtiga för att vara från henne, men snart fördunklades de af en onämnbar melankoli, och voro uppfyllda af mystiska hänsyftningar. Stundom bröt det fram i dem en upprörande sjelfanklagelse i de kraftigaste ord engelska språket kunde erbjuda. Öm hon hade atått i spetsen för ett band falska myntsre, eller sökt utbreda kätterska villomeningar skulle hon ej kunnat anklaga sig sjelf i starkare uttryck. Till slut kom ett bref SOM spred ljus i saken och förvandlade den gräsliga sphinx, som slukade mezxniskor, till en vanlig tam hund som stal grannens grädda — det vanliga slutet på de flesta unga dame:s hemligheter. Jag vet ej hvad min egen älskade Violet skall tänka om sin Ella, men skulle jag äfven gifva dödsslaget åt den långvariga och ömma vänskap som bar gifvit mitt sorgsna hjerta tröst under så mången biter strid, så måste jag dock säga dig sanningen. Violet, jag har brutit mina löften och förtjenar Imogenes öde i den rysliga balladen. Stackars dyrbare Henrik ! Violet, min käraste vän, jag är förlofvad med min kusin Launcelot. Min tant gjorde mig detta anbud så bed