Aftonbladet – 22 augusti 1855, sida 1

emottaga ett hertigdöme om det blefve honom erbjudet — det skulle vara så besvärligt! Hans mor hade från början bemödat sig på allt vis att förstöra honom. genom en obegränsad efterlåtenhet, och nu vred hon sina händer öfver sitt eget verk. Men som något måste göras, hade hon börjat tänka på giftermål, hvilket hon på vanligt fruntimmerssätt ansåg som bot för allt — maklighet, fåfänga, egenkärlek. Mrs Chumley tänkte på ett giftermål: — men med hvem? Launcelot hade i London två kusiner, Ella Limple och lilla Violet Tudor. Dessa båda unga damer voro synnerligen goda vänner på unga damers vanliga sätt. De gåfvo hvarandra vigtiga förtroenden och skrefvo till hvarandra hemlighetsfulla bref. Ella -Limple, som var af ett lättrördt och känslofullt sinneJag, talade om sorg och bedröfvelse och sade att för henne fanns ej mera någon lycka på jorden, ty det var en sak som hon aldrig kunde glömma, ehuru ingen visste hvad det var. Violet Tudor, hennes bästa vän, skrattade åt all känslofullhet och hade: en misstänksam skygghet för älskare, Hon försäkrade äfven att hon aldrig skulle gifta sig med någon annan än en Lejonhjertan, eller en general som bevistat flera fälttåg och blifvit illa eårad; hon kunde väl ej på förhand säga det, men i den händelsen vore det nog öjligt. Violet red de ystraste hästar coch kallade en gång ena officer i ostindiska armån salongshjelte,, emedan han aldrig sett en tigerjagt — ett uttryck som kom denna herre att rodna och dervid han erfor detta slags vrede som inom hans kön afkyles genom en duell. Man kan såledeg lätt föreställa sig att nmrs Chkumley ej satte miss Violet Tudor mycket högt bland qvinliga fulikomligheter, ehuru hon troligen ej visste hälfien af den mörklockiga yrhättans u ptåg. Följaktligen blef bon alldeles förbisedd. Slla deremot var alldeles så som mrs Chumley önskade — ung, vacker, mild, eftergifvande; hon egde rikedom, var af en ansedd familj och kunde ej