Aftonbladet – 21 augusti 1855, sida 2

ken han inlåtit sig uti ett förtroligt samtal, hade vidrört den ömtåliga strängen om Finlands återfågnde, och äntdligen att han, sutom sig af. förtrytelse, gick i uppbrusningen af sin hetta så långt att han med lyftad hand sprang emot Adlercreutz, då denne (i Sept. 1811), bli fonom inkallad jemte Sandels och Sköldebrand för att säga deras tankar om det parti som borde tagas vid det sannolikt utbrytande kriget mellan Ryssland och Frankrike, rött fram hade gifvit sin röst för den sednare sidan samt återtagandet af Finland, såsom oundgängligt för Sverges sjelfständighet. Men gränslös måste förvåningen blifva, när man läser berättelsen om mötet och öfverläggningarne i Åbo. I sanning, både Sverge och Europa hafva största skäl att lyckönska sig, att den utskiftning af rofvet, efter Napoleons förutsatta störtande, som Carl Johan och Alexander dervid öfverenskommo, icke gick i fulibordau; ty i sådant fall skulle Ryssland både i landvidd och makt hafva vunnit en förökning låogt öfver dess närvarande gränser, och dess karakter af en verldsmakt blif vit ännu långt mer förfärande. Ej nog dermed att, såsom Minnenas, författare, till Carl Johans beröm, med bjerta färger framhåller, den svenska kronprinsen genom general Tawasts afsändande i rätta ögonblicket ifrån Örebro till Konstaninopel och den kraftiga intercession hos storherren som denna mission utöfvade, lyckades utverka ratifikation å fredstraktaten i Bucharest (afslutad d. 28 Maj 1812), bvarigenom Alexander förmedelst Sverges biastånd förvärfvade Bessarabien och en tredjedel af Moldau, oafsedt de militäriska fördelarne för Ryssland utaf denna fred (nemligen en rida bättre militärgräns både för anfall och Öörsvar), samt dessutom fick 100,000 man 1eliga till sin disposition, hvilken arme kunde iperera i Napoleons rygg och verkligen äfven rid Bereszina afgjorde franska armåns fullzomliga undergång. Vidare, ej nog deraed, att Carl Johan afstod ifrån Finlands iterfående med godo eller återtagande med våld, åt hvilken politik författaren oupphörlisen upptänder sina rökoffer. Han gick, såsom vär förtäljes, i sitt nit för vännen Alexander så långt, att han ville tilldela Ryssland hela storfurstendömet Warschau (som då inbegrep ifven det nu med Preussen förenade storhertigdömet Posen), hvars besittning Carl Johan i Sveriges vägnar äfven formligen garanterade, iertill Galizien, för hvilket landskap Österrike skulle erhålla skadestånd uti Italien, och in vidare hela Ost-Preussen, hvaremot Preussen skulle få ersättning uti tyska länder och apphöjas till konungariket Preussen och Franzen. För Sverge åtnöjde han sig med Seland på köpet till det förut af Ryssland lofvade Norge; — för sig sjelf betingade och erhöll har familjefördraget, hvarom han redan några måvader förut till Alexander gjort påsänning. Detta familjefördrag innebär, såsom man genom hrr Bergman-Schinkel får veta, Rysslands garanti för Carl Johans och nans dynastis orubbade besittning af svenska sronan, jemte stipulationen om en hjelpsändning af 12,000 högst 15,000 man ryska trupper att för garantiens uppfyllande i Sverge användas i händelse af lugnets och säkerhetens störande derstädes genom utifrån eller inifrån anstiftade upprorsföretag. Eventuelt utställde också Alexander till Carl Johan ett slags vexel på franska kronan, hvilken han dock sedermera ej blef i tilifälle att honorera. Hade denna af Carl Johan åt Ryssland tilltänkta ofantliga gränsoch maktförökning gått i verkställighet, så hade uppenbarligen allt motstånd mot detsamma sedermera varit fåfängt. Mera öppet skulle det ej hafva kunnat dekreteras, att Europas regenter hädanefter voro Rysslands underdåniga tjenare och folken dess slafvar. Och ändå bemödar sig Minnenas författare på allt upptänkligt sätt att förherrliga en politik med sådana syften, och äflas att låta folkens och furstarnes frihet,, och denna ensam, framstå såsom deras politiska ögonmärke. Hvad vi nu i några allmänna drag anfört är nog att rättfärdiga vårt ofvanföre yttrade omdöme om arbetets rikhaltighet, och att ådagalägga hvilket utomordentligt intresse dessa minnen ega för Europa och Sverge gemensamt, i allt hvad som angår den yttre politiken. (Forts. följer).