Aftonbladet – 21 augusti 1855, sida 2

IUIULEIIU TRIST oe AD mw dd ev ja påfliga förklarings offentliggörande i tidningarne. RRENO ERA Klassiciteten och Socialismen. (Af F. Bastiat.) (Forts. från gårdagsbl.) Robespierre upprepade Rousseaus definitioner. Eganderätten är den rättighet hvar och en har att njuta och förfoga öfver de saker hvilkas besittning lagen tillförsäkrat honom., — — Då ni definierade friheten, detta menniskans första behof, den heligaste af de rättigheter hon har af naturen, sade ni med sanning, att den begränsas af andras rätt. Hvarföre hafven j ej tillämpat denna princip på egendomen, som är en samhällsinrättning, liksom naturens lagar vore mindre okränkbara än menniskornas godtyckliga öfverenskommelser. I skarpare motsats till hvarandra kunna friheten och eganderätten ej gerna sättas. De äro enligt denna åsigt två rättigheter af olika ursprung. Den ena har sin grund i naturen, den andra är en samhällsinrättning. Den första är naturlig, den andra är konventionell. Hvem är det nu som skapar lagen? Lagstiftaren. Han kan således för utöfniggen af eganderätten bestämma hvilka vilkor han behagar, emedan det är han som förläaar den. Också skyndar Robespierre att från sin definition utleda rättigheten till arbete, rättigheten till understöd och den progressiva förmögenhetsskatten. Robespierre, säger hr Sudre, godkände sålunda för sin del alla de åtgärder som enligt deras uppfinnares mening, liksom i verkligheten, utgöra öfvergången från eganderätten till kommunismen. Genom tillämpning af de åsigter Plato nedlagt i sin afhandling oms lagarne banade han sig väg, utan att sjelf veta det, till förverkligande af det samhällstillstånd som är skildradt i boken om republiken. Robespierre kan för öfrigt anses som en entusiastisk beundrare af den lugna, fridfulla och rena forntiden. Sjelfva hans tal öfver eganderätten öfverflödar af sådana praktbitar zom följande: Aristides skulle ej afundats Crassus hans skatter! Fabricii låga koja hade ingenting att afundas Crassi palats etc., Sedan Mirabeau och Robespierre en gång som grundsats tilldelat lagstiftaren rättigheteri att bestämma gränsen för eganderätten, är det af föga vigt att veta, hvar de ansågo tjenligt att sätta denna gräns. Det kunde möjligen vara dem beqvämt att stanna vid rättigheten till arbete, rättigheten till understöd och den progessiva förmögenhetsskatten. Men andra, mera följdriktiga, nöjde sig ej dermed. Om lagen, som skapar eganderätten och efter godtycke förfogar deröfver, kan taga ett steg mot jemlikheten, hvarföre skulle hon ej taga två? Hvarför skulle hon ej förverkliga den fulltzomliga jemlikheten? Sålunda blef Robess pierre helt naturligt förbigången af S:t Just, och S:t Just likaså naturligt af Baboeuf. På denna väg ges blott ett verkligt slut. Det har blifvit utmärkt af den gudomlige Plato. Saint-Just — men jag har redan allt för mycket inskränkt mig till frågan om eganderätten. Jag glömmer att jag åtagit mig att visa huru den klassiska uppfostran vändt upp och ned på alla moraliska begrepp. Öfvertygad att läsaren skall tro mig på mitt ord då jag försäkrar att S:t Just lemnat Robespierre bakom sig på kommunismens väg, återtar jag mitt ämne. Först och främst böra vi då uppvisa, huru S:t Justs förryckta ideer härledde sig från hans klassiska studier. Liksom alla sina samtida var han öfver öronen fördjupad i forntiden. Han trodde sig vara en Brutus. Bortskickad från Paris af sitt eget parti, skref han: Måste då Brutus dö, glömd, långt ifrån Rom! Mitt beslut är fattadt, och om Brutus ej får döda andra, skall han döda sig sjelf. Döda! det tyckes som det här nere skulle vara menniskans bestämmelse. Alla hellenister och latinister ha kommit öfverens om att dygdenär den grundval hvarpå en republik hvilar, och Gud allena vet hvad de förstå med detta ord. Det är derföre S:t Just skref: En republikansk styrelse har dygden till grundsats; i annat fall — skräcken.En annan af forntidens herrskande ider är den, att arbetet är nesligt. Också fördömdes det af S:t Just, och det är för att hindra att någon nedsatte sig genom att utöfva ett handtverk som ban ville utdela jord åt alla. Vi ha sett att, enligt de gamles föreställning, lagstiftaren är för menskligheten hvad krukmakaren är för leret. Olyckligtvis vill i ett samhälle, der denna id herrskar, ingen vara leret, men alla krukmakaren, Hvad är naturligare derföre än att S:t Just tilldelar sig denna vackra rol: Den dag jag :blefve öfvertygad om omöjligheten att hos fransmännen inplanta milda, förnuftiga och mot tyranniet oförsonliga seder skulle jag döda mig. I likhet med Lykurg, Plato, Fnelon, Rousseau, tillerkänner sig S:t Just större rättigheter öfver fransmännens seder, känslor, egendom och barn än alla fransmän tillsammans. Hvad menskligheten är liten i hans tanke! Eller rättare sagdt, hon lefver endast i honom.