Aftonbladet – 21 augusti 1855, sida 2

har ni då glömt att alltifrån de obehagliga tider som jag icke vill i minnet återkalla har jag undanbedt mig eder franska öfversättning af mitt dopnamn, som jag, Gud vare lof, aldrig vanhedrat, hvarken här eller i främmande land, och hvilket jag aldrig kommer att förändra.n Denna välförtjenta tillrättavisning väckte ändtligen någon ånger och besinning hos fru von Hell. Förlåt, förlåt ! utropade hon utsträckande handen, och under en häftig gråt nedsjönk hon på närmaste stol. Detta uppträde inverkade åter till hennes fördel på den ädle Janing hjerta, som var så känsligt att han riktigt tyckte sig ha förolämpat henne; men sedan efter en timmas uppehåll de tre personerna hunnit något lugna sig, och fru von Hell stod färdig att taga afsked, tilltalade henne Janin nu åter med välvilligt allvar sålunda: Fru von Hell! jag vill icke plåga någon af oss med att upprifva gamla sår; och emottag fördenskull min försäkran att jag från denna dag kastar en slöja öfver allt hvad som vederfarits min mor och mig af er och eder familj. Blott ett enda minne ifrån ert hus förblifver hos mig outplånligt, och det är att jag der gjorde den ädle Forsters bekantskap. An vidare lofvar och försäkrar jag att så länge ni lefver skall ni, genom min försorg, aldrig behöfva sakna tak öfver hufvudet och ett anständigt uppehälle; men ett vilkor förbehåller jag mig bärvid, och detta är att jag må slippa hvarken tala vid eller höra talas om edra söner; jag känner redan deras nuvarande afskyvärda ställning och vet lika så visst att de äro oefterrättligen förlorade som att en odugling aldrig kan hjelpas. Är ni nöjd med:detta så tag har min hand derpå.r ru von Hell skakade tacksamt den framräckta handen och kunde endast framstamma: